Jag tänker på att all ro försvann ur kroppen på ett ögonblick. Kanske har jag blundat för den oroliga sömnen för länge. Nu är jag låg. Disträ. Vill bara stanna hemma och dra täcket över huvudet, inte låta någon se mig.
Jag tänker på att det kanske är hormoner, mest, som gör att jag förra veckan var på toppen av världen och nu är så väldigt väldigt liten. Jag hoppas att det är hormoner.
Jag tänker på att jag älskar att självreflektera, men blir stum när någon frågar varför jag är som jag är. För att jag bara är det, kanske. Jag föddes sådan. Ängslig. Som liten, innan jag kunde uttrycka mig, fick jag vansinnesutbrott när något inte gick min väg. Senare vågade jag aldrig räcka upp handen i klassrummet, för att skammen i att kanske säga fel dödade mig. Det finns fortfarande kvar, allt det där. Jag vill styckmörda den sidan av mig själv.
Jag tänker på att vissa personer är så lätta att släppa. De flesta inte. För mig är de flesta absolut inte lätta att släppa. Men några är det, och jag undrar ofta vad som skiljer dem från de andra. Ofta, tänker jag på han med den nästan oljiga alltid varma huden. Han som var nästan helkroppstatuerad, han som de första gångerna vi sågs spottade ut prillan för att han ville göra ett bra intryck. Han som höll mig när vi sov som ett barn håller sitt mjukdjur. Det är nog fortfarande den tryggaste nattsömnen jag sovit. Vi kramades hej då som vanligt en mörk februarimorgon och jag tänkte för mig själv att vi kommer nog aldrig ses igen. Och vi har inte setts sedan dess, trots att snart två år passerat och vi fortfarande bor i samma stad. Ofta, tänker jag på det märkliga i att det aldrig gjort ont i mig.
Jag tänker på att jag kanske egentligen vet varför vissa är lättare än andra att släppa. De som inte svikit kan jag låta gå utan att insidan skriker hysteriskt efter upprättelse.
Jag tänker på att upprättelse ibland finns. Jag låg på rygg på altansoffan en kväll med min vän bredvid mig, tittade på stjärnorna och skrattade så att magen krampade och tårarna rann. Jag berättade för henne om hur jag hade fått något slags avslut, till slut. Att min ansträngning faktiskt hade nått fram, till slut. Att någon kanske hade förstått, till slut. Att någon kanske hade förstått hur mycket jag försökte. Helvete, vad jag försökte.
10 kommentarer
Lägg till din →<3. Att räcka upp handen i klassrummet har jag aldrig heller vågat.
Asså jag har skrivit det hur många gånger som helst, men du skriver bara sååååååå fängslande! Vill aldrig att texterna ska ta slut <3
Visst är det något med livet som får en att tänka på, varför betyder vissa mer än andra och varför lämnar saker spår medan annat inte? Jag funderar i sånt där dagligen.
Känner SÅ igen mig gällande hur lätt det är att släppa vissa och inte! Men de som inte är så svåra tänker jag inte har "något i mitt liv att göra ändå", att de inte var så viktiga liksom! <3
Känner igen mig i mycket av det du skriver. Så viktigt att stanna upp och reflektera lite ibland 🙂
Så hög igenkänningsfaktor på detta, Ellen. Tack <3
Älskar som du vet ditt fantastiska sätt att skriva på och hur du kan beskriva känslor så fint, och på riktigt <3
Så fint du skriver! Jag blir inspirerad!
Så fint skrivet och man känner igen sig en hel del <3
Dina ord blir så fantastiska när de sätts samman. Tack för att du delar med dig. <3
Svar: Tack, vad kul att du gillar våra dekorerade pepparkakshus i mindre format.
Kram