Snabba tankar 22 maj – Ellen Gräntz

Kalendern är full av färgkodade block. Inga blanka dagar, knappt en ledig timme. Det hinner gå ett helt liv varje vecka när schemat ser ut såhär. Har glömt vem jag var innan praktiken, innan löprundan kändes enkel, innan jag var den muntraste i en grupp, innan telefonen slutade ringa, innan jag var utan dig.

Jag fick ett nyår i april. En extra chans att starta om. Som en liten present. Och jag kände verkligen livet i mig då, som jag kan göra ibland när jag inser att jag har makten. Jag har alltid trott att någon annan har den, att jag är för svag för att bestämma själv. Jag halkade ner igen, för jag orkar inte fake it til you make it jämt. Jag är fortfarande samma. Fast allt är inte fake och jag är här uppe igen. Har levt utanför kroppen i dagar, på ett nästan omänskligt sätt överträffat mig själv. Så bortsett från tårarna på väg till jobbet en vanlig tisdagsmorgon är allt nog väldigt bra just nu. Inget når mig för jag tillåter det inte.

Kvällens to do-list ger mig hjärtklappning. Eller kanske är det något annat. Men jag ger mig själv en ledig kväll. En kväll att skriva det här. Och något annat. Det tar timmar att varva ner trots att jag inte druckit kaffe sedan 13:05.

Om jag springer fort hinner jag inte älta och om jag blundar kan jag ju faktiskt inte se.