Jag sparar andras meningar som triggar mina i samlingen ”ORD.” på Bloglovin’. Är inte det en sån himla skillnad från när man var yngre; jag har aldrig varit en tävlingsmänniska men då var alla tjejer ett hot och de skulle i tysthet besegras. Jag kunde peka på den fulare tröjan av två alternativ för att jag inte ville att min kompis skulle vara finare än jag på lågstadiediskot. Alla som var bra på något skröt eller var för mycket. Eller var det kanske bara jag som var en vidrig unge? Troligen. Mager självkänsla är inte klädsamt för någon, men vad fan gör man. Och de där killarna man ville bli sedd av? Förlåt men exakt noll pojkar mellan 6 och 16 har tillstymmelse till intressant personlighet (tänker att man efter det i alla fall kan vara lite svart och svår 17 år). De typ sparkade på bollar, slogs med pinnar och sprayade blå färg i håret när de fyllde år. Come on, jag hade existentiell ångest innan jag fyllde 5.
Lång utsvävning. Det jag ville komma fram till är att det är så fint och härligt att man blir mer klarsynt med åren och fattar att andra tjejer är den största tillgången och att det är så kul kul kul att inspireras och peppas av varandra. HELVETE vad jag har svårt att komma till saken idag. Nytt försök.
Vissa meningar man läser sätter sig. För ett år sedan publicerade Joré inlägget Flera kilometer briljanta ord to be och det är generellt ett väldigt trevligt inlägg att läsa, men ett stycke har verkligen fastnat i mitt medvetande.
”jag går hem till snubbar jag inte känner och lagar mat med dem. åt dem. snubbar med rostiga cyklar, gympadojor och pigga ögon. jag blundar lite grann för saker som borde få mig att rynka på näsan, vända mig om, slänga med håret och gå därifrån. jag går till skogen med snubbar jag inte känner. jag serverar mitt hjärta på silverfat till snubbar jag inte känner, alldeles för tidigt, utan att de beställt det och utan att själv veta varför.
sen ligger jag där igen. saknar uppfattning om det är täcket som är stort och jag som är liten eller om det är täcket som är litet och jag som är stor. jag gråter inte. det är för aktivt.”
Exakt så, har jag tänkt varje gång jag tänkt på de här orden. Jag har också tänkt mycket på personkemi det senaste. Och på hur man väljer vänner och potentiell partner och hur det är två ganska olika processer och att det kanske är konstigt att det är så eller kanske inte. Hur fort man avfärdar vissa och hur man absolut inte kan låta bli att hålla kvar vid andra. Hur mycket man tar och inte tar och hur och vad man ger och hur mycket man får och vågar ge och när man bara är för av något. Hur man helt saknar rim och reson när känslocentrat kopplas in. Framför allt tänker jag på att man är så himla svag för vissa personer, ofta utan en tydlig anledning men ändå. Och man får väl låta sig vara det.
15 kommentarer
Lägg till din →Det är verkligen SÅ skönt att man blir mer och mer klarsynt med åren som du skriver! Haha älskar dina inlägg <3
Men det är ju verkligen så konstigt det här med personkemi? Jag förstår mig verkligen inte på det? Hur man kan falla pladask för vissa människor och bara vilja ge dom allt man har. Medan man inte ger andra en chans, fast de kanske förtjänar det mer eller helt enkelt bara är bättre människor? (Du var inte en vidrig unge förresten jag var likadan haha)
Älskar ditt sätt att skriva på! Och ja, det är verkligen skönt att man blir mer klarsynt ju äldre man blir.
Kloka och intressanta tankar. Tror det handlar om när man finner sig själv, så börjar man reflektera över de val och handlingar man gjort.
Du skriver så bra och träffande! <3
Wow, riktigt intressanta tankar och så galet bra skrivet av dig som alltid! Bäst är du, kramar <3
Så bra inlägg!!
Vissa personer är sååå svåra att släppa även om man kanske borde…
Du är – bokstavligen – klok som en bok!
Du är ju klok som en bok du 🙂 Så kul att ta del av. Visst är det härligt hur man växer med åren och förstår att allt inte är en tävling utan att man ska lyfta och heja på andra 🙂
Hallå! Jag försöker trycka in både koreografier och hur man beräknar fastighetsinvesteringar med nutidsberäkningar och annuietetsformler – hur har du tänkt att jag ska få plats med sånna tankar med?? För det är det. Så mycket tankar. För dina ord är verkligen helt otroliga <33
Det tycker jag man får låta sej, om den man ger sej hän åt är snäll… <3
Vilket härligt inlägg, Ellen. Tack för att du delar med dig!
Svar: Tack för kommentaren! Vilken trevlig överraskning att du gillar ananaspaj – det bjuder jag dig gärna på!
Kram
Håller verkligen med, när man var liten tävlade man och ingen fick vara finare eller bättre än en själv men idag kan man diskutera och andra tjejer kan vara en sådan otrolig tillgång. Bra skrivet 🙂
Ja de där är så intressant.. i många fall blir ju vänskap till kärlek med..