Mammakärlek och självförakt

Vi brukar skämta om hur du alltid umgås med fel barn på fel födelsedag. Hur du den 5 maj, på Linns dag, alltid lyckas umgås med mig. Trots att vi bor 15 mil isär.

2016.

Jag är ganska ledsen. Har avslutat något och vet egentligen inte vad jag känner. Du hälsar på. Det skulle varit annorlunda men du är här. Vi går över kullerstensgator i Gränna, smälter nästan bort i solen på väg till Visingsö. Går runt. Kanske inte som vi tänkt, för vi förstår inte vart vi ska. Men vi är här.

På kvällen är vi tillbaka i Jönköping. Min stad nu, mamma. Vad konstigt det är. Här bor jag. Det är fortfarande varmt ute. Jag håller din hand. Mamma jag bor här nu men jag är inte större för det. Jag håller din hand så hårt för du är den enda som inte lämnar.

2017.

Fast du ofta kan bli rastlös och stressad av dötid på fel plats säger du ja direkt. Inte ett uns av tvekan när jag ber dig följa med till psykiatrin. Jag bor hemma nu för allt har gått i kras och jag klarar inget alls och jag är så fruktansvärt ledsen. Du sätter dig på en bänk vid parkeringen och tar upp din telefon. 5 maj är solig i år också.

Det är besök två eller kanske tre hos min behandlare. Jag undrar vad behandlare betyder. Jag ska ju inte behandlas för något. Eller vadå – krossat hjärta, självförakt? Vi klickar inte alls. Hon är hård och kantig och visar stress-sårbarhetsmodellen och stryker under orden ”En duktig flicka” med sin blyertspenna så många gånger att jag börjar oroa mig för att pappret ska gå sönder. Hon missförstår mig. Jag saknar Marlene. Vackra, svala Marlene på vårdcentralen i Jönköping som pratade dalmål och kunde säga de mest självklara av petitesser och ändå få mig att vilja helgonförklara henne.

Du sitter kvar precis som jag lämnade dig på bänken. Vi åker in till stan och du köper glass och kaffe och jag återberättar roat om allt kvinnan sagt. Pekar på linjerna i stress-sårbarhetsmodellen. Pappret håller på att blåsa iväg. Vi får jaga det bland sorgliga korgstolar och vingliga bord.

2018.

Du köper med frukost när du och pappa kommer för jag har bara smör och gurka i mitt kylskåp. Du ringer dagen före och frågar om jag dricker kaffe och jag svarar ironiskt bestört att det är härligt att du inte känner mig längre. Du brygger kaffe till tre och fyller upp en termos.

På väg mot bilen pratar vi om något jag inte längre minns men du säger ”Jag blir så inspirerad, det är magiskt att prata med dig”. Och jag stannar upp med soppåsen i ena handen och nycklarna i den andra. Gör en mental anteckning av det du just sa. Som en person vars självkänsla alltid sviktar är det viktigt att spara varje bekräftande ord.

Senare går vi kringelikroka genom ett naturreservat. Jag med min arm runt din hals, du med din runt min midja. I nästan två timmar går vi så. Aldrig i otakt.

Vid utsiktsplatsen vill du stanna kvar i solen. Bara lite till. Men pappa tröttnade för länge sedan och jag börjar också ge upp. Jag är ju sådan. När energin tar slut är det kört. Säger ”Nej, nu går vi”. Väntar inte ens på dig. Efter en kaffe vid piren vill du doppa fötterna i Vättern. Det kräver 50 meters promenad. Jag säger ”Nej, du behöver inte doppa fötterna”. Kommer inte på förrän ni gått att jag kramade dig för lite.

Det dåliga samvetet.

Som gör att jag ringer i april för att be om ursäkt för mitt beteende i oktober.

Mamma.

I alla alla lägen.

Tack för allt du gör för mig.