Vissa folk verkar känna sig så hemma här, andra letar desperat efter ett sätt att hålla ut

Jag behöver avledas, distraheras. Det fungerar när Linnéa tar med mig på en promenad och när Tim kommer ner med en flaska vin. Det fungerar så länge jag slipper röra min telefon på jobbet. Annars inte.

Snöret till en av mina persienner är trasigt. Det har nästan helt nötts av högst upp vid fästet. Lämnar ett ständigt dunkelt rum efter sig. Tänker på hur dråpligt det är att jag relaterar så till ett trasigt persiennsnöre. Ryck upp dig, kvinna.

Ringer mamma 21:24 en fredag. ”Hej, jag har inte öppnat käften på hela dagen, inte ens varit och handlat, jag måste bara använda rösten lite. Hej. Vad gör du?”

Undrar om jag applicerar gammal skit på saker som händer nu. Telefonen längst ner i tygkassen i skrubben på kafét där jag jobbade en sommar. De känslorna. Undvikandet. Det långsamma utdragna – du lämnade först. Om det kanske är därför jag brinner av så fort.

Insikt: Människor. Inget annat spelar någon roll.