Om fläktar, examensfirande och skoskav

Pappa skjutsar hem mig. Köper en fläkt som han ställer på mitt köksbord för att jag klagat på hur varmt det är i min lägenhet. Fyller mitt kylskåp för att han tycker det är så förskräckligt tomt där.

På kvällen skriver Linnéa. Vill du följa med och bada? Jag tar med mig Tim och vi går tillsammans över bron bort mot Rocksjön. Jag, tanten, tar mig ner via stegen. Hänvisar till skylten där det står grunt. De andra hoppar. Vill du följa med hem och ta ett glas vin? Linnéa har feeling ikväll.

På tisdagen tar vi oss till vattnet i solnedgången i Veeras lilla gula. Tar porträttbilder på varandra, tar tag i armen på den som står alldeles nära kanten där det stupar neråt, säger ”inte ett steg till nu, stanna där”.

Det är mina tjejers examensdag. Jag har bockat av redovisning och opponering i Hc113 under förmiddagen, hört vår lärare säga att han är stolt över oss, hört kursarna svara glad sommar. Att allt detta händer nu? Att den här tiden kommer varje år? Jag sitter i solen när en efter en av mina vänners nära och kära ansluter. Vi går tillsammans till examenscermonin. Veera klappar mig på armen när mina ögon tåras.

Några timmar senare kramar jag Anna och Veera hejdå. Tänker att det är fint att stå där med dem, mina vänners vänner som jag får ha tack vare att vi gillar samma person. Mina fötter är smutsiga av gruset i Rådhusparken, dammet vid byggarbetsplatsen på campus. De skaver efter en hel dag i nya klackar, blöder en dag senare när jag sparkar av skorna efter jobbet. Orutinerat. Jag minns hur mina fötter blödde på studentbalen för fyra år sedan, och hur jag gick barfota hem när solen gick upp.

Tänk att de här dagarna alltid kommer ändå.