Det sista av maj och det första av juni

När Linnéa lämnar stan får jag umgås med hennes katt istället. Han snackar mindre men pussas mer.

Jag åker hem till föräldrarna, äter rabarberpaj på altanen och säger till mamma att vi måste bada. Vi åker till sjön ingen annan åker till för det har vi alltid gjort. Jag minns att jag träffade en klasskompis där som liten; han jag var obesvarat kär i så länge. Han jagade mina fötter och jag tyckte att vi hade ett moment. Hans namn är kanske ett av de mest frekvent nämnda i mina första dagböcker.

Det är 26 grader i vattnet. Mamma berömmer mig som modig och snabb för att jag är i vattnet så fort och simmar ifrån henne så lätt. Sjön är en stilla spegel. Mjuk. ”Mamma, jag är helt blown away”, upprepar jag och vi skrattar åt hur fånigt det är att jag alltid ska uttrycka mig på svengelska. Vi är ensamma förutom två åskådare på varsin sten längre bort. Jag behöver inget mer i livet än det här.

Den första dagen i juni ligger Medelin och jag på varsin handduk vid samma sjö. Äter grekisk yoghurt och jordgubbar, pratar om relationer och dejting, smörjer varandras ryggar med solkräm. Vi åker hem i hennes gula bubbla. Rutorna nervevade och Maggio på högsta volym, men hon hörs inte för vi sjunger högre. Vill spendera sommaren ihop.

Mamma och jag sitter i bilen på väg till Öland. Det är kö över bron. Humöret som varit sprudlande i flera dagar har gömt sig bakom moln. Vi märker det så väl båda två men säger inget. Jag försöker mota bort det, jag har liksom inget att vara sur för, men varje cell i min kropp har taggarna utåt.

Vi springer i affärer. Köper jordgubbar och läppbalsam med SPF. Här någonstans är jag tillbaka. Vi pratar om döden och personer vi känt men inte längre känner. Dukar upp picknick under ett träd på en strand. Mamma har ordnat utan att jag märkt det – sådär som mammor alltid tycks göra, som vi ofta glömmer att tacka för men som vi älskar dem så högt för att de gör. Mammor är fan det finaste vi har på den här planeten. Så är det.

På söndagen firar vi att pappa fyllt år. Bär ner bordet från altanen och ställer det under lönnen, den enda platsen som tycks ha skugga. Äter smörgåstårtorna som mamma och jag svängde ihop kvällen innan. Flyttar stolarna allteftersom solen skickar skuggan längre och längre bort, sitter snart som i en klump närmast trädstammen.

Snipp snapp snut, så var den hemmahelgen slut.

(Föreställ er gärna att Jag vill tacka livet spelas nu.)