Genuint välmående tycks ha en maxgräns (maxgräntz höll jag på att skriva mvh självupptagen) på två månader i denna kropp. Och kanske är det den så plötsliga och omotiverade vändningen som kom i samband med att jag återvände till Jönköping efter julledigheten som gör allt extra skavigt. Jag förstår den inte.
Är det vintern? Regnet, snön, halkan, utandningen som skapar kristaller på halsduken och imma på glasen? Är det mina torra läppar och mina ormskinnsben? Den irriterade huden i pannan? Förkylningen? Avsaknaden av träning? Mensen? Vetskapen att mina olika liv här saknar mening för snart finns inget av dem kvar? Insikten att jag inte ens vill vilja det de andra suktar efter.
Jag mår egentligen inte dåligt. Inte som jag brukade. Är varken ledsen eller arg, saknig eller förnedrad. Saker tycks bara helt sakna mening. Inget roar mig. Overklighetskänslor, jag vill bara känna något annat än det.
Det krävs egentligen inte mer än en kaffe med min vän eller ett hej från grannarna närmast i korridoren för att göra mig lätt. Men precis lika lite för att irritationen ska komma. Någon skrattar fult, någon pratar med glättig stämma. Jag ser på andra och avfärdar dem som översittare. Naiva, menlösa, dömande. Någon borde skrika orden tillbaka i mitt ansikte.
Det stör mig att någon inte skriver, fast det är jag som aldrig svarar.
Det stör mig att jag är själv, fast det är jag som inte vill vara med.
Det stör mig att allt är tyst, fast det är jag som inte säger ett ord.
Det där att snart finns inget kvar, förresten. Allt finns alltid kvar.
På ett eller annat sätt.
9 kommentarer
Lägg till din →Åh den där känslan är inte rolig, när allt bara känns menlöst… Styrkekram <3
Att ingenting finns kvar, så känns det nu. Håller på att röja ur en lägenhet som jag växte upp i när jag var barn. Känns vemodigt. Styrkekram till dig!
Fin text <3
kul du gillar det =)
Usch jag hatar också den känslan och hoppas att det blir bättre för dig! Kramis
Åh kram fina du <3
Styrkekram till dig fina du <3 Du kan verkligen sätta ord på känslor som jag sagt så många gånger förr!
Alltså du skriver ju verkligen SÅ himla fin! Kan verkligen känna igen mig i det sista du skriver – till 100%! Kram sötaste <33
Känner igen mig så mycket. Särskilt det sista att ingen skriven, att du känner dig ensam och att det är tyst, fast är en själv som skapat att det blivit så. Man kan liksom inte bestämma sig för om man vill umgås och vara social eller inte.