Jag vaknar en och en halv timme innan alarmet ringer. Famlar med fortsatt slutna ögon efter sovmasken, den som hänger över ljuslyktan i hyllan, den jag köpte på skämt tillsammans med Julia för det står recovering på den och jag behövde verkligen recover då, trycker den så hårt mot ansiktet att jag snart kanske bara har två tomma hålor där. Det har precis blivit behagligt att sova med täcke i påslakanet igen. Hade glömt tryggheten i tyngden, något som vänligt men bestämt håller mig kvar.
När mycket händer blir allt så länge sedan. Föreläsningarna, seminariet som gör mig nykär i mitt plugg, morgonkaffet hos Annika innan skolan och besöket på Ikea efteråt. Det korta passet på jobbet, det mellan information och prestation, passet jag egentligen inte hinner men så gärna gör ändå. Måndagen, tisdagen, onsdagen. Så så långt borta när det är torsdag kväll.
Minnet är väl selektivt, men jag har förträngt saker så bra att jag rubbas lite grann när glimtarna ändå tränger fram. Små små fragment, känslor eller tankar eller fraser som kom i samband med mitt hårdaste lämnande, försoningen, möten på nattklubbsgolv, specifika delar av stan. Som kommer med vetskapen av vad som hände den här tiden för ett och två år sedan.
Jag tänker på att jag så länge alltid bara var tyst. Såg skiftningarna i personer, upplevde förändringarna. Aldrig fick säga något. Aldrig vågade. Aldrig förstod att jag hade rätt att göra det. Jag önskar att någon hade berättat för mig att jag fick, att jag borde. Det är lättare nu, att säga något. Men när jag gör det har jag alltid fel, överdriver, är paranoid. Som att det inte märks hur saker ändras. Och det finns något så himla sorgligt i att alltid underdriva vad jag känner och tänker. När jag egentligen vill skrika. Ditt jävla jävla svin. Du beter dig så kasst nu och jag accepterar inte att du behandlar mig med så lite respekt. Fast det gör jag ju, varje gång. Trampa lite mer på mig, så fortsätter vi låtsas att det inte spelar någon roll.
11 kommentarer
Lägg till din →Hoppas att den som trampar på dig bara lägger ner snart. Kram
Du skriver så fint! Vacker bild!
<3 massa kramar
Som vanligt sätter du verkligen orden, du är så duktig <3 så bra att det är lättare att säga något nu, och hoppas det blir ännu bättre så att iiiingen trampar på dig!
Så fint med alla orden, hoppas den där slutar att göra så där mot dig :(. Blir ledsen för din skull, du verkar ju vara så himla genom go. <3
Man fastnar alltid i dina texter, du skriver så bra! 🙂
Kramar till dig, och glöm inte ditt värde! <3
Skönt att vakna av sig själv! 😀
älskar att kunna ha täcke i påslakan igen 😀
Bästa staden! Så fint du skriver du borde skriva böcker for real!!!!! ❤️
Vad skönt att det gått så bra med skolan nu första tiden på nya året 🙂