En stannfågel ger sig av

 

Är inte januari en sån himla icke-månad? Som att inget av det som sker nu är på riktigt. Vid årets slut minns jag ofta januari som ett ganska händelselöst och blekt första kapitel. New year, new me. En nystart fast allt fortfarande är gammalt. För mig brukar januari vara dagar av mest ingenting. Smälta det som varit, kicka igång det som ska bli.

 

I år har varje vecka varit ett alldeles eget litet liv, en liten evighet. Den första: Hemhemma. Så mörk och tung, men med en liten gnista hopp att det kanske blir bra tillslut. Den andra: Själv i min stad. Ångestfri men orolig och så bottenlöst ledsen. Den tredje: Göteborg. Äventyr och ruset av att äntligen känna lycka och livsglädje igen. Och så nu, här i slutet av månaden någonstans: I min stad, snart hemhemma, efter det Eskilstuna. Jag mår ganska bra. Jag mår nog bra.

 

Jag rensar ur garderoben. Vill slänga nästan allt. Så känner jag för det mesta, att jag vill göra mig av med allt jag inte behöver. Leva minimalistiskt. Skapa nytt. Det är väl vanligt efter ett break-up har jag hört. Jag har ju till och med klippt av mig håret. Klyschigt, eller hur? Flytten kommer nog precis i rätt tid. Jag vill råda alla att rensa sina lådor och skåp, minst vartannat år. Terapi för själen. Släng så mycket som möjligt. Gör er av med skiten bara.

 

Det här har nog varit en viktig månad för mig. Alla faser och steg. Jag känner mig ny. Jag var tvungen att bli lite ny. Jag drunknade där jag var. Och fast att jag så krampaktigt velat hålla mig kvar vid det som varit har jag blivit tvungen att skapa nya tankebanor. Jag har byggt någon slags genomskinlig mur omkring mig. Inte i glas, men kanske i plast. Plast med fula repor och fläckar, sådär så att sikten ut är lite grumlig. Den skyddar mig från de värsta smällarna. Trots att jag fortfarande ser allt. Det måste vara någon slags försvarsmekanism. Kroppens sätt att säga att du klarar inte mer ledsamhet just nu. Det finns fortfarande saker som rubbar min balans. De dagarna vet jag att jag inte har gråtit klart. Men det är bra såhär, för nu.

 

Jag torkar ur mikron och tömmer hyllorna, bränner ner mina sista värmeljus. Det här är sista kvällen i min lägenhet, i alla fall på ett bra tag. Och det är väl inte utan att jag känner mig lite sentimental. Mitt första egna hem i min första egna stad. Mitt första egna liv. Det känns som att det hänt mer dessa 17 månader än de 19 år jag levde innan. Jag har aldrig varit lyckligare än jag varit här. Jag har aldrig varit mer ledsen. När jag var yngre skrev jag i mina dagböcker att snälla låt mig känna, vad som helst egentligen, bara ge mig något som känns. And life hit me hard. Fortsätt med det. Jag lär mig. Jag blir bättre.