Att våga och våga igen

 

Lördag. Moa och jag sitter på Vätterstranden från skymning till nattsvart. Pratar om allt som behöver ventileras – det där vi är så otroligt trötta på att säga men ändå inte kan tala nog om. Fyller lungorna med frisk luft. Känns som att allt blir lite renare inuti. Tänker att jag aldrig vill göra något annat än att just andas lugnt. Sedan vadar vi ut i vattnet. Ett första dopp i Vättern, ett första utomhusdopp på flera år. Plötsligt känns septemberbad som vår bästa idé. Jag huttrar av kyla och piper av glädje om vartannat. Det är så VACKERT, Moa! Och så delar vi på ett badlakan, borstar bort sanden från fötterna i det hårda gräset, tar skorna i händerna och vandrar barfota hem. Dricker välling och tittar på Sex and the City innan vi bäddar ner oss. I sömnen roffar jag åt mig allt täcke och låter Moa sova med en filt.

 

Söndag. Vi äter god frukost och ligger på soffan tills Julia dyker upp. Hon köper fika och Moa brygger kaffe som hälls upp i en termos. Vi går till Vätterstranden igen. Sitter där bland virvlande sandkorn och eftermiddagsbadande tanter och tömmer våra huvuden på tankar. Pratar om att våga och våga igen. Att man måste upp igen, trots att det känns som att alla svikit och att man inte kan lita på någon. Trots att hela världen stormar och att planeten jorden är full av idioter. Att det egentligen inte spelar någon roll hur mycket skit som kastas på en, att man måste resa sig varje gång i alla fall. Sakta, sakta. Hur smutsig och trasig man än blir på vägen. Man måste lappa ihop sig själv och man måste våga stå där med hjärtat i handen igen.