Nästan hela januari – födelsedagar och Sälenresa

Jag fattar inte hur flera veckor kan passera i ett andetag. Eller hur jag kan känna mig så socialt utmattad mitt i en pågående pandemi. Jag vill bara få lugn och ro, jag vill bara vara ifred.

Jag har glömt skriva om jul och nyår, så jag tycker vi går rakt på januari istället. Det är ju ändå ett nytt år.

Vi införde en vecklig (veckovis?) söndagspromenad med Adisa. En lagom rutin att ha när vi inte kan umgås på annat sätt. Skönt med frisk luft, skönt att ta några steg.

En ledig dag mitt i veckan smygfirade vi Måns födelsedag. Jag preppade pannkaksfrukost och färgglada presenter innan vi gick ut på en snöig promenad. Måns fick bland annat ett schack av mig. Vi har, precis som alla andra, sett Queen’s Gambit på Netflix i höst och blivit inspirerade.

Jag har förresten som mål att klä mig mer färgglatt i år. Som ni ser går det hittills asdåligt. Jag har de senaste åren fasat ut allt som känns för pråligt i min garderob, men nu när alla plagg är svarta eller grå känns det så jävla tråkigt. Jag tappade min svarta mössa när jag var på vårdcentralen med en tjurig blindtarm förra veckan och såg det som ett tecken, så nu har jag klickat hem både en gul och en rosa mössa. Och en grå – man måste ju ha ett safe card när man är ute på hal is.

Måns och jag har firat årsdag. Han kom hem med en ros och jag hade beställt hem en egen bok med bilder från vårt första år ihop. Gulligull va. På något sätt känns det så futtigt med ett år, det känns inte representativt för vår relation. Men så känner väl alla.

Förra veckan åkte vi till Sälen för att fira Måns mammas 50-årsdag. Jag stod på ski för första gången i mitt liv, både slalom och längd. Det är så vackert med riktig vinter och nu känns det närmast outhärdligt att förlika sig med att vi bor i slaskiga Småland.

Nu är det vardag igen. Jag är stressad på jobbet och känner att jag inte hinner med mitt liv trots att jag inte gör något särskilt. Hur botar man den känslan? Jag kan känna så stor stress ibland över alla relationer jag förväntas hålla igång, trots att vi inte bor i samma stad. Alla chattar som ska hållas igång, alla samtal som ska ringas, alla sms som ska skickas. Inte för att folk försöker få tag på mig i tid och otid, utan mer den tysta överenskommelsen att man borde eftersom man kan. Det är så lätt att hålla kontakten när alla har en mobil i handen. Men jag orkar inte, trots att jag vill. Kanske ska stänga av telefonen.

6 kommentarer

Lägg till din →

Vilka underbara dagar du haft under januari. Ibland är det skönt att bara låta mobilen vara och slippa alla ”måsten” som kommer med den.
Ska följa dig tillbaks på instagram.

Fint att få ta del av din uppdatering.

Svar: Tack! Kul att du gillade bilderna i min årsresumé. Nu finns andra delen av summeringen att ta del av.

Stor kram

Om du känner dig stressad på jobbet är mitt tips att prata med din chef om det och kanske få ett kartläggningssamtal hos företagshälsovården? Man ska inte känna att stress på jobbet går ut över privatlivet.
Sedan påverkar nog covid oss mer än vad vi tror och kan säkert bidra till stress. Du har ju kunnat åka på semester ändå och kan träffa dina bekanta och släktingar men jag tror vi alla känner oss lite mer deppiga/hjälplösa denna vintern pga pandemin.

Lämna ett svar