Jag vet inte hur man beter sig när man gör slut, för jag har aldrig tidigare varit ihop.
Ingen innan dig har varit värd det. Du har alltid varit värd det. Du kommer alltid ha varit värd det.
Från en sista insparksdag i vår nya stad då stjärnor låg på bordet mellan oss, genom vinter och vår. Upp och ner. Så eller kanske så. Nej fast jo. På ett eller annat sätt har du alltid varit där. Blivit en så stor del av min vardag. Så länge jag har bott i den här staden har du funnits bredvid. Och när du och jag blev vi kastade livet de tyngsta av utmaningar på oss. Kanske är det händelserna som slitit på vår relation, kanske måste vi bara inse att vi inte kan vara tillsammans på det sättet.
När vi nu tagit slut spelar det inte så stor roll vad som skavde. Jag sitter kvar med vetskapen om att vi gör rätt och smärtan i att det kommer göra så jävla ont en lång tid framöver. Allt är bara svart och sorgligt. Jag passar på att äta de gånger illamåendet inte kväver mig, skrattar högt varje gång jag kan. Jag har plockat ner vår bild från kylskåpet men inte förmått mig slänga din tandborste än. Mina vänner kramar om, serverar frukost, ställer kaffe framför näsan på mig. Jag hade dött utan dem. Vem tar hand om dig?
Allt det fina slår mig i ansiktet varje minut. Hur jag bott hos dig när jag inte kunnat vara hemma, hur ditt ansikte lyst upp när jag gått förbi ditt jobb på väg hem från mitt. Hur du överraskat med födelsedagsfirande, middagar och ord. Hur du lyft in mig i duschen med kläderna på. Hur du tittat på mig med bekymrad blick när något svårt hänt och hur jag gladeligen gått en omväg till bussen för att fixa något åt dig. Hur det känts att andas med dina armar runt min kropp när jag knappt hållit ihop eller när jag äntligen haft en bra dag igen.
Jag ser på dig och hoppas att jag snart slutar vara kär i dig. Jag längtar tills jag kan somna utan besvikelsen över att ditt namn inte blinkar till på min mobilskärm. Jag längtar tills jag kan vakna utan att gråta ut allt eller det lilla som finns kvar i mig. Hjärtat sitter utanpå. Jag ser dig överallt. En dag kanske i alla fall gruset på gatan slutar påminna om dig.
Jag har aldrig älskat någon som jag älskat dig. Och det är som Michaela Forni skriver. Jag kommer nog alltid att älska dig. Ett kapitel om mitt liv kommer alltid ha ditt namn som rubrik. Där finns du nämnd i varje mening. Vad som än händer kommer dina bokstäver ha printats in i mitt liv och för all framtid ha en plats där.
9 kommentarer
Lägg till din →Åh 🙁 Styrkekram!! <3
Kärlek är så fint men så tungt. Massor av kramar! <3
<3
Ellen,
Jag förstod att något hade hänt. Nu när du åter har öppnat upp för läsare på din blogg får jag ta del av en flod av tårar, sorg och kraft. Du är en kämpe.
Jag blir så ledsen av att läsa att du har förlorat nära i ditt liv, det är aldrig lätt. Du lyckas sätta så fina ord på allt, förmedla känslor så ärligt – så naket. Det är tufft, det förstår jag.
Fortsätt andas och våga fortsätta framåt.
Med värme,
Jasmine
Åh så fint skrivet och sorgligt <3. Stor kram!
Du är en superhjälte, tjejen! Jag älskar hur du lyckas sätta så vackra ord på känslor och tankar. Du träffar så många hjärtan
Styrkekramar!!Michaela Forni
♡♡♡*
<333