Febertöcken

Ännu en söndag. Jag har just lugnat ner mig när någon påpekar att tiden ju som bekant fortsätter att gå, att årets veckor (tack och lov, visserligen) tickar ut och att så mycket ska hinna göras. Det kryper i hela kroppen. Vill inte, kan inte, orkar inte.

Den här veckan har jag tröstat det brustna hjärtat en våning upp. Våra liv tycks löpa parallellt, följa samma mönster, samma toppar och dalar. Skynda att må bättre, bad jag. Resten av veckan tog en fysisk smärta över min kropp. Feberfrossa, värk och en oförmåga att hålla mig vaken. Nästan skönt med variation. Fast när frossan vägrade ge sig, läpparna var blå och jag knappt visste hur jag skulle andas var det väl inte så kul ändå. Det var fredag kväll, alla jag känner i den här staden var tillsammans utom räckhåll och jag var ensammast i världen.

Jag äter penicillin nu, mot en förmodad njurbäckeninflammation (del 482 av Ellens liv går åt helvete). Den årliga dosen antibiotika. Den här kroppen är inte mycket att hurra för. Jag har piggnat till dock, och nu har jag nästan glömt hur det är att vara sjuk. Precis som jag innan dess glömde bort hur det är att vara frisk. Man glömmer så fort. Visst glömmer man fort?

När den fysiska smärtan inte längre söver mig, då ångar hjärnan igång igen. Och alla onda tankar som seglat obemärkt förbi i feberyran, de svider som eld. Jag blöter ner örngottet med tårar, överröstar musiken med hulkningar.

Veckans insikt: Man klarar mycket själv. Man överlever. Det gör man. För man måste ju. Allt är bara lite finare när man får dela det, när man får hålla någons hand längs vägen.