Mellanrelationer – Ellen Gräntz

Jag är ett stort fan av att generalisera. Klara intygar det när jag försöker förmildra beteendet. Jag verkar behöva det, som ett slags verktyg för att begripa och se samband, förklara saker för mig själv.

En gång sa jag aldrig mer en så svår början. En annan gång sa jag enkelt är det obehagligaste som hänt mig. Och så försöker man jämföra med andras historier och väldigt snart inser man att det inte finns ett generellt sätt. Inget rätt. Bara olika individer, unika möten. Allt annat vore väl förminskande.

Så många gånger jag har frågat mig själv, och andra, varför ingen berättar om mellanrelationerna. Personerna man träffar som man tycker så mycket om, som växer på en med tiden, nässlar sig in i vardagen, som kanske inte är 100 i match men som man lik förbannat inte vill släppa ifrån sig eller vara utan. Kanske inte en person man gifter sig med, men långt mer än en vän. Vad är det?

Jag roas av hur olika mina vänner är. En säger du kanske behöver vara själv just nu, en annan säger att hon inte ska lägga sig i men påbörjar ändå en invändning av sorten jag är ju en obotlig romantiker, en tredje ser mest bekymrad ut. Någon skrattar lite i telefon, säger att hon inte relaterar, något om plenty of fish in the sea, och det är skönt att skratta åt sin egen ynklighet när man piper tillbaka att man väl för i helvete inte vill träffa någon annan. Hon som varit med längst skriver ledsna gubbar och blir alltid så imponerad av dig. Och trots att jag vet vad hon menar kan jag inte låta bli att i huvudet fråga av min fullkomliga briljans i att bli väldigt omtyckt men inte någon man blir kär i? Äh. Nu kommer jag väl få skäll för min syrliga humor igen. Ducka.

Nej hörni, allt blir bra tillslut. Det vet man ju.