Jag skryter alltid om min tåliga mage när alla andra har IBS. ”Jag kan äta precis vad som helst”, säger jag, och ångrar jag att jag säger, när jag äter en hel liten hink med körsbärstomater av bara farten för de är så syrliga och sedan går hukad i en halvtimme för att kramperna liknar den värsta av mensvärk.
Hinner precis uttala för mina vänner att jag är nöjd som det är, att oavsett hur det blir så blir det bra, innan jag svajar. Den är så bräcklig, känslan av att vara tillfreds med livet. Så svårt att vara okej med sig själv och sin situation längre än några dagar. Kanske är jag ändå ensammast i världen? Kanske kommer jag alltid vara det? Igår spelade det ingen roll. Varför spelar det roll idag?
Jag säger att jag känner mig stabil och så gråter jag nästan när jag går upp på morgonen för att det står tulpaner på bordet, för att jag fick dem av mina föräldrar när de hälsade på, för att föräldrar är det störigaste men kanske varmaste man har. Trots att det är lätt att beskylla dem för det mesta, se alla fel, kommer man ibland på att ingen annan vänder ut och in på sig själv så mycket för att göra sitt bästa, ni vet? Står i evig tacksamhetsskuld för allt.
Jag övar på så många saker just nu. Att låta saker vara, till exempel. Lita till att de som behöver veta vet, att det som blir är vad som blir bra. Hinner läsa en hel bok en vanlig lördagkväll och det var väl alldeles för länge sedan sist. Är äntligen i de där dagarna som jag så länge längtat efter – en liten stund av att allt är tillräckligt precis som det är. En ovan känsla av att jag kanske, just nu i alla fall, är tillräcklig för mig själv.
Tittar inte bakåt. Ser bara nu och framåt och det är genuint. Jag önskar att jag visste det förut, att allt går över på något himla sätt. Allt går verkligen över.
Tänker på när en kurator sa till mig att ”du behöver inte förlåta, bara försonas med hur det var”. Det är så komiskt hur mottaglig man är för floskler i vissa perioder. Hatar väggcitat men går all ”wow this is life-changing” när någon säger att jag är huvudperson i mitt eget liv, bara jag väljer vart jag går från och med nu. Så banal är människan. Fri till slut.
14 kommentarer
Lägg till din →fina bilder ja men tuplaner är fina då Kan gråta =) <3
försöker tänka framåt men nä det är inte alltid lätt inte
i får kämpa p å
så fina dina föräldrar är <3 och du också!!
Stycket med att inte titta bakåt utan bara framåt. Det har jag verkligen kämpat för de senaste månaderna och nu börjar jag faktiskt inse att saker och ting går över, men vad det ska ta lång tid att inse det…
Jag älskar dina texter! <3
Tack för att du sätter ord på mina tankar! 2an och jag alltså! Det kan verkligen ske på bara ett par minuter… Skiftet från det ena till det andra. Alla världens kramar hjärtat <3
Så fint skrivet, det där med att se framåt istället för bakåt kämpar jag verkligen med hela tiden, jag lever mer i dåtid än nutid och framtid. Tycker det är så svårt att leva här och nu och inte titta tillbaka.
Så fin bild på dig 😍 Du har verkligen vandrat en lång väg fram tills nu och jag hoppas du kommer orka fortsätta att leva här och nu och se framåt 💖 Vi föräldrar är verkligen det mest störda, enerverande som finns, men det är bara för att vi älskar er mer än själva livet – då har vi dispens på att vara pain in the as ibland 🤣 Kram fina du 💖
Kan känna igen mig mycket i dessa tankar du har.
Jag försöker leva mer här och nu, men det är svårt.
fina bilder på dig! jag lever ofta lite förlångt frammåt istället..
Du skriver så bra (vilket jag alltid säger) men älskar att läsa dina kloka texter och ord om livet och känslor. <3
Fina du 🙂 Kul att ta del av lite tankar och reflektioner 🙂 Jag är nog lika duktig på att leva bakåt som att sträva framåt och bara tänka så, men blir bättre varje dag på att leva n u 🙂
Du är så, så, så tillräcklig. Ja, mer än tillräcklig och den insikten hoppas jag att du får behålla <3
Jag tycker så mycket om det du skriver!
Kram
Du skriver verkligen så bra!!