Fyra år på 23 kvadrat – Ellen Gräntz

I dag lämnar jag tillbaka nycklarna till min studentlägenhet. Mitt första egna hem. En liten låda på 23 kvadrat där det drar från fönstren, där ytterdörren måste skjutas upp med våld, där kylen alltid surrar och sängen alltid knarrar.

Jag har spenderat drygt fyra år här. De senaste veckorna har jag verkligen inväntat någon slags sentimental känsla. Den har inte kommit. Ibland är man väl bara klar. Allt som hänt har ju faktiskt ingenting med de här fyra väggarna att göra. Däremot har denna lilla plats varit min största frihet, min chans att vara.

Jag har varit high on life. Suttit på golvet bredvid min granne och pratat om hur kasst livet känns. Jag har öppnat dörren för pojkar jag aldrig tidigare träffat eller inte minns ansiktet på för sist vi sågs var allt mörkt och alkoholrusigt. Jag har varit kär. Ringt mamma med hjärtesorg och krävt att hon ska komma upp för jag kan inte andas själv. Jag har gråtit. Helvete, vad jag gråtit. Jag har samlat ihop mina vänner och försökt förstå hur man gör när en av oss inte orkade leva mer. Jag har tagit studieuppehåll och kommit tillbaka. Tagit examen, blivit kär igen. Stirrat alldeles för många timmar i mitt tak, undrat hur länge ångesten ska bli starkare innan den börjar avta.

Framför allt har jag lärt känna mina närmaste vänner här. Varit med dem genom allt. Vi är det mäktigaste jag vet.