Ord som ligger och skräpar i olika Word-dokument på min dator

Det skaver att vägen hit varit så snårig. Det har inte gjort oss starkare. Det får mig att rycka till som om en kniv rört min hud, det får mig att scrolla snabbare genom delarna av vår konversation då jag visste att allt skulle ta slut. Det har gjort att vissa låtar, och särskilt en, får mig att sluta andas och febrilt leta efter nästa-knappen. Sånt jävla romantiserande att tro att what doesn’t kill you makes you stronger.
 
***
 
Fan vad jag fasat för den här kvällen. Men nu: Du är utom räckhåll och jag har inget att oroa mig för längre. Samtidigt: Du gör precis vad du vill nu och den tanken får mig att vilja krafsa med naglarna mot hjärtat, pilla bort det yttersta laget. 
 
***
 
Jag är inte arg på dig. Jag är ledsen. På dig, på mig (väldigt mycket på mig, alltid), på oss. På livet i allmänhet. Så himla ledsen. Jag ville så jävla gärna att det skulle funka. Jag har sagt det 400 gånger (vi vet båda att jag är en tjatig jävel) men jag tycker så mycket om dig. Hur jag än vrider och vänder på allt.
 
***
 
Pappa hämtade mig vid tåget i Växjö för några dagar sedan. Snart är vi i Åseda, sa han. Av någon anledning. Som om jag inte redan visste. Som om inte alla skyltar med väg 23 och 37 skrek ditt namn. 
 
***
 
Jag tyckte jag såg dig i folkmassan idag. Vred nästan huvudet av mig när jag gick förbi korridoren du, eller någon annan, gick in i. Någon annan log på samma sätt som du och jag hade glömt att det är så ditt leende ser ut men när jag kom ihåg stack något till inuti. Jag läste vår konversation (för jag är så självdestruktiv, ja, jag har svårt att släppa saker, ja) och jag saknar dig så jävla mycket. Kanske mer än jag någonsin saknat någon. Ingen har försvunnit som du. De har funnits kvar i periferin eller faktiskt dött, varit omöjliga att nå igen. Men du finns. Du lever och existerar men du finns inte för mig. Fast det gör du ju. Hela jävla tiden gör du det.
 
***
 
Livets lärdomar:
– Människor är fega. Vågar inte gå fram, håller händerna om någon annan. Låtsas som ingenting. Det är okej.
– Knäckebröd med ost och gurka är världens mest underskattade grej.
– Prioritera alltid dina vänner. 
– Bli aldrig ihop med någon (typ). 
 
***
 
Han har vassa höftben. De orsakar blåmärken på insidan av mina lår. En grop i den stickiga hakan, en röd prick under vänstra ögat. Jag är typ redan kär i honom. Och det känns inte som att jag kommer dö utan mer som att jag kommer leva.
 
***
 
Man märker bara att energin har dött. Från en dag till en annan eller som en långdragen process, jag vet inte, men plötsligt vet man bara ändå. Om något fanns så finns det inte längre. 

16 kommentarer

Lägg till din →

Jag önskar verkligen att jag hade haft din otroliga ordförmåga! Hade verkligen behövt dom just nu, men hjärnan min är totalt tom. Så snälla hjärtat, kan du ta en liten stund till att berömma och uppskatta dig själv för hur OTROLIGT duktig du är på att skriva?? För min skull! KRAM finaste <3

Alltså vissa av de där skulle kunna vara jag i slutet på mitt förhållande och precis efteråt…! Så klockrena och bra formulerade! <3 KRAM

Har rysningar över hela kroppen och börjar nästan gråta. Alltså du sätter ord på mina tankar och blir bara så glad och ledsen på samma gång. Du är en gåva <3

Jag förstår att avskedet är tungt.

Och som så många redan har skrivit; du är makalöst duktig på att uttrycka dig med ord!

Svar: Tack för att du kommenterade mitt inlägg.

Kram <3

Lämna ett svar