And I said Oh my lord, why am I not strong?

Vissa rader sätter sig så hårt. Jag minns varenda stavelse. 
 
Några rader ur Floras blogg för något år sedan är precis sådana. Hon skrev:
Han tar i henne nu. Gör på henne vad jag lärt honom göra på mig. Den värsta av visklekar.
 
Ofta undrar jag om andra släpper saker tusen gånger snabbare än jag. Eller om andra kanske bara har mer självbehärskning, inte känner behovet att älta älta älta sina känslor med alla och gärna offentligt i tid och otid. Jag försöker trösta mig med att andra kanske förnekar mer, att de fyller hålen av bara farten för att slippa känna. Den dåliga självkänslan säger såklart något annat. 
 
Självkänslan säger ha, det fattade du väl din dystra jävla trasa, du är så jävla lätt att ersätta, dig har man bara tills man hittar vad man egentligen vill ha. Du är inte viktig längre.
 
Jag vet inte hur man gör för att inte märka? Det är ju alltid så tydligt. En förändrad ton, slarvigare formuleringar, frånvaron, den nya närvaron. Små små nyansskillnader som ändrar allt men de svarar alltid nej vadå det är inget.
 
 
Jag håller tillbaka tårarna i ett samtal. Skriver i det linjerade blocket framför mig:
Varför skäms jag så mycket?
ANDAS.
De ser dig fortfarande.
 
Jag leker vuxen och framåt hela dagarna. Det går jättebra för det mesta, men ibland blir jag fem år igen. Vill lägga mig på marken och skrika. Jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte mer. Varför är ingen här och kramar mig? Jag dör om ingen håller om mig snart.
 
 
Efter månader: Jag kan gråta igen. Ögonen svider så jag vill rycka dem ur sina hålor, mascaran formar långa grå bäckar över kinderna. Det är så jävla förlösande att få gråta. 
 
Som vanligt är det allt samtidigt:
 
Brandtalet jag måste stoppa mig själv från att hålla på lunchrasten. Herregud kvinna, det är inte läge att bli personlig. Försvara dem du behöver försvara där det faktiskt hjälper.
 
Påminnelsen om det jag vet att jag kommer behöva skriva om en dag. Roten till allt ont, som jag slarvigt ser på det. Det är inte så, såklart. Men det är väl skönt att ha något att skylla på, någon slags förklaring. Så banalt om det bara är en kemisk obalans. Så banalt att vara människa. 

9 kommentarer

Lägg till din →

Alltså det där med att älta och inte kunna släppa taget! Det är jag! Går fortfarande runt och mår jättedåligt över något som hände för flera år sedan, ältar det jämt trots att alla andra har glömt bort och förlåtit, det är omöjligt för mig att släppa taget om gamla känslor/bekymmer.

Lämna ett svar