10 feb

Jag bollar upp för avslut. Omedvetet och tvekande. För trots att man vet att det är det mest rimliga, trots att man kanske vetat det längre än man vill erkänna för sig själv, trots det, håller man krampaktigt kvar vid möjligheten. Fast att båda redan fattat. För man vill så gärna. Vi kanske inte måste. Det kanske fortfarande går. Kan du göra det för jag kan inte.
 
Ni vet när saker tar slut och luften plötsligt blir en annan? Som att världen lite ändrat skepnad. När man blir så påtagligt själv. På egen hand. Inte längre den där tryggheten att luta sig tillbaka på. Hur osäker den där tryggheten än har varit. Som att man instinktivt måste lära sig att andas på ett nytt sätt. Som att man instinktivt måste bli mer av allt. Orka sträcka på sig en centimeter till, orka bli starkare, orka vara själv.
 
Det är en blessing att få lära känna nya människor. Det är så märkligt hur någon man nästan nyss inte visste existerade plötsligt kan vara så mycket, ens mesta person. Hur någon helt ny kan få en att inse så mycket om sig själv, få en att våga saker och vilja bli bättre. Att genuint känna att du har gjort mig bättre. Och så står man och väger mellan allt eller inget, fast att det potentiellt finns ett mellanting, men det är ju så svårt att ställa om, det är ju det. Hur ska jag ha dig mindre än jag en gång haft dig men ändå ha dig kvar?
 
Det är svårt att inte tänka på vad man går miste om. Jag är alltid mer sentimental än jag behöver, jag vet. Men ändå. Det är de insikterna som får tårarna att trilla. Inget mer ojämnt klippande av hår, inga 2 timmar och 15 minuter långa bussresor för att spendera helgen med dig, inte det där breda leendet från soffan när jag kommer ut från badrummet. Inte dina händer, inte dina läppar. Bannar mig själv för att din närvaro blivit så hemtam.
 
Och så blir man galen också. Varför ska du ligga med någon annan? Varför ska du famlande lära känna någon annan? Med tiden berätta för någon annan? Ge alla dina vardagliga reflektioner till någon annan? 
 
Får man samla på människor? Paxa dem? Ha dem som sina? Spara dem på burk?
Man får inte. Man får inte vara så girig. Man måste ge varandra utrymme att hitta lyckan någon annanstans. Just nu känns det lite som att skänka pengar till någon jävla välgörenhet. Ett smickrande av sitt eget samvete, titta här vad snäll jag är, en stor person, alltid rimlig och rationell. Helvete vad tråkigt att vara rationell.
 
Vad som också är en blessing? Att få tycka om någon. Att tyckas om tillbaka. Att kunna det. Aldrig en självklarhet. Alltid en himla present. Även om det inte funkar.

12 kommentarer

Lägg till din →

Hela mitt liv har jag strypt ihjäl dem jag tycker om , för de att inte försvinna från mig. Men det dödar en själv också. Älskar förresten ditt sätt att formulera dig. Känns så ärligt

Fina ord om något som kan kännas tungt. Och samtidigt vara befriande, om inte nu så på sikt. Ta vara på dig, Ellen.

(Sent) Svar: Tack för dina ord. <3

Kram

Lämna ett svar till ullie Avbryt svar