Alla är olika men alla är skit

Jag jobbar vändpass. Vinkar hej då till nattis, stirrar i mobilskärmen hela vägen hem. Jag går här så vant. Snabba blickar. Inga bilar. Över övergångsstället, förbi förskolan, gatan där tunneln slutar eller börjar. Ett grabbgäng springer med en högtalare mellan sig, luktar sprit cigg för mycket parfym. Känner igen en av dem, han är lång och gänglig, han sover hos min kompis ibland. Om sju timmar är jag på väg till jobbet igen.

Jag har en app installerad i telefonen som berättar vad jag gjorde idag för ett, två, tre, fyra alla år sedan. Första oktober 2017, 2016, 2015. Det är bilder på mig tillsammans med fyra personer som av olika anledningar inte längre finns i mitt liv. Jag berättar det för mina vänner senare, de tycker det verkar alldeles för sentimentalt att mata sig med sånt. Och visst är jag sentimental alltid, men jag tycker man kan minnas utan att lägga för mycket värdering i det hela. Så var det då. Tack hej då.

Tänker på:

aborträtt

att livet är så cykliskt

mensvärk

stearinljus

oktober

Kent

tid

att man tror sig ha tid

att man aldrig tar sig tid

Jag fick en kram idag av en helt främmande person som pratat med min vän i tio minuter medan jag satt bredvid. ”Klara, jag fick en kram”, upprepade jag fyra gånger efter att hon hade gått. Kramas alldeles för sällan nu. Behöver verkligen en kram.