Jag saknar nästan ingenting

Jag kan, på sätt och vis, sakna hur jag brukade se mitt mående speglas i regnvåt asfalt. Relatera precis allt till hur det kändes inuti. När varje låttext lämnade rispor på insidan. Vet inte om jag blivit mer rationell, mindre ledsen eller mer avslagen sedan dess. Om det ens spelar någon roll. Och samtidigt: Är det inte så himla omodernt att romantisera mörker?
 
Mellan teoretiskt ramverk och materialurval pratar Klara och jag om sjukdomar som förändrar människor och om hur det måste få vara okej att sörja ett break-up på samma sätt som om någon dött. ”Jag har skrivit om precis det en gång”, säger jag och är på väg att leta fram texten bland dokumenten på datorn men hejdar mig. Varför?
 
Att pausa verkligheten gör mig lugnare än på länge. Trygg och tillfreds. Telefonen får inte störa. För en stund kan jag stänga av att jag borde tända ett ljus och skicka en snap på det till min vän. Som ett tack och ett jag tänker på dig. Att jag borde ställa tillbaka brädspelet på sin plats över garderoben. Att jag borde plocka in nagellacket i badrumsskåpet, slänga det oönskade reklambladet i papperskorgen, läsa mer i en bok. Det är småsakerna som blänger värst.
 
Jag sätts i gungning så lätt. En låg dag och jag får panikkänslor av tanken att nu vänder det neråt igen. Nu blir det kaos igen. Fast det blir inte kaos. Det blir bara en låg dag.
 
Först nu kommer insikten. Jag är nog lite avundsjuk. Och det kan låta märkligt, när det bara borde vara positivt att allt blir bättre med tiden. Men ändå. Jag hör så ofta andra romantisera förut, och för mig var saker aldrig bättre förr.

16 kommentarer

Lägg till din →

Man ska få sörja, man ska få vara ledsen. Att man måste visa sig så perfekt och samlad hela tiden är omodernt det också kan jag tycka!

Som alltid är det väldigt bra och läsvärda texter hos dig, Ellen!
Det är okej att inte vara på topp alla dagar, att visa känslor och att ibland till och med vara lite naiv, men vägen dit, att känna så, är ibland väldigt lång och krokig, så det är lättare sagt än gjort, men jag tycker iaf att det borde vara så!

SV: Hjorted vet jag faktiskt inte var det ligger, men mormor har säkert koll, jag ska fråga henne 🙂

Gud, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag tror att det är för att man blir så van i det där, så hemma, att det blir tryggt.

Jag kan relatera till det där med att romantisera en tid som var då. Så gör även jag. Ofta. Det har tagit sina år att inte känna vemod över den tiden. Idag känner jag inte längre sorg. Samtidigt är det klart att jag kan sakna en tid som var då. Och det måste ju få vara okej.

Svar: Tack för din härliga kommentar! Hur det går i sökandet efter brudklänning finns att läsa om framöver.

Kram

Lämna ett svar