Lösryckta meningar om nu

Det spinner fort och jag gör allt jag hinner för jag vågar inte lita till min förmåga när ruset är förbi. Mäter lycka i ohållbara parametrar, söker kortsiktig bekräftelse, göder min egen osäkerhet.

Mina kursare ser på mig under höjda ögonbryn, kommenterar en ny lyster, gör mig generad. Vi äter lunch i parken. Väljer nya kaféer varje pluggtillfälle och pratar mer liv än marknadsrätt alltid.

Trivs på jobbet. Blir stressad bara ibland och vill annars helst prata mer med gästerna som skyndar iväg. Skakar en svettig hand och tänker att det är knäppt men trevligt hur man, bara för att man plötsligt tillhör samma sammanhang, skämtar ohämmat med en främling. Älskar sammanhang.

Det är lätt att tappa balansen här uppe. Så litet spelrum. Blir en fisk på land, kippar efter luft genom gälarna. Minsta motgång och jag minns påsen, den mörkblå med beiga remmar, som våldsamt tömdes på sitt innehåll över golvet framför mig. Blickarna, mönstret i plastmattan. Hur kan jag fortfarande minnas det?

Det kanske är det som skaver. Nu och för det mesta. Att det aldrig spelar någon roll hur mycket man ger och försöker när den andra har hjärtat någon annanstans. Det är inte orättvist. Bara sorgligt. Smärtsamt.