I slutet av juli

 
Klockan är 22 och det är 24 grader ute, säkert 34 i min lägenhet. Det blir som kallast 17 i natt. Min fläkt surrar dygnet runt. Svetten rinner längs min mage medan jag diskar. Vattnet är så varmt. Allt är så varmt.
 
Jag har så många knäppa grejer för mig. Saker jag gör och inte gör, aldrig kan och aldrig kan ändra. Det bekymrar mig. Samtidigt är jag lugnare än på väldigt länge. Försöker skaka saker av mig. Skratta åt min egen bajsnödighet. Säger till mig själv att det är för allas bästa jag är nöjd på vägen. Så självklart egentligen. Jag skjuter bara mig själv i foten om jag inte lever nu. För vems jävla skull ska jag vara något annat än det här?
 
I övrigt: Tänker på att allt just nu är så oklart men ändå konkret. Att jag tänker snarare än grubblar. Att livet är ganska enkelt. Ändå. Samt: Är närhetskrank trots, eller kanske mer på grund av, oavbrutet sällskap hela dagen. Behöver en famn, en kind, händer, andetag.

15 kommentarer

Lägg till din →

Har faktiskt svalt hemma hos mig och har fönstren öppna på nätterna och då blir det riktigt behagligt som tur är!

Den här värmen alltså! Vill verkligen inte klaga eftersom att vi snart sitter där i November och huttrar igen! Men ändå…. <3

En så väldigt vacker bild!

Den där insikten om att livet egentligen inte behöver vara så himla märkvärdigt kan vara ganska skrämmande – att vi anstränger oss så mycket för något som i slutändan kanske inte är hela världen…

Kram

Lämna ett svar