En väderleksrapport

tb bakispromenad och festivalglitter.
 
Den grå himlen matchar måendet. Jag lever på värktabletter och framtidsförhoppningar, har knappt dragit upp mina persienner. Vill alltid visa mig självständig, men när jag har ont ringer jag mamma. Snälla ta hand om mig, jag är ju bara ditt lilla barn.
 
Utan sociala sammanhang känns inget på riktigt. Från den ångestosande sjukstugan längtar jag till föreläsningar, kompishäng och folkfyllda platser. Inget jag gör är verkligt när andra inte kan bekräfta. Men smärtan avtar, energin kommer tillbaka och kurslitteraturen makes någorlunda sense igen. Sover med filt över täcket för det börjar bli kallt ute och jag är för svag i armen för att stänga mitt fönster. Kanske måste ringa ner grannen. Regnet slår så hårt mot rutan. Jag gillar de bestämda dropparna. Väderappen visar regn alla nio dagar framöver. Det gör inte så mycket. Jag väljer ju själv nu.

19 kommentarer

Lägg till din →

Som du skriver så blir det bättre för dig. Du kommer ta dig igenom dagarna.
Och smattrande regn mot rutan kan vara nog så mysigt även om jag inte är något fan av regn.

Jag är väl inte heller på topp just nu. Jag är inte sjuk, men det går inte direkt spikrakt framåt eller uppåt just nu, även om det kanske börjar räta ut sig litegrann…

SV: Ja det var jobbigt. Fast ändå inte så farligt som jag trodde. Vi försökte göra det så "vanligt" som möjligt, men klart det känns lite tomt nu såhär efteråt. Tror dock det kommer bli väre sen senare, när allt med jobbet ordnar upp sig lite mer…

Lämna ett svar