Mitt i oktober

 
Jag stålsätter mig under ett samtal. Använder min kyligaste röst. Flyr till vännerna direkt efteråt. Börjar gråta redan på vägen dit, sådär som jag blötte ner varje trottoar förra hösten. De möter mig i dörren, kramar mig båda två medan jag fortsätter hulka. En kommer bakom och omfamnar mig med ett ”Men lilla vän…”. Fler droppar in. Sminkborstar, speglar och vinglas trängs på bordet. Vännerna är galaklädda, jag har en sorglig tofs på huvudet och svullna ögonlock. Det gör inget. Har jag dem har jag hela världen. Kanske. En röst i telefonen är missnöjd med att jag är själv ikväll. Jag säger att det inte gör något. Gråter så fort vi lagt på, sådär som man gör när smärtan blivit så fysisk att tårar faller av minsta rörelse. Undrar varför en röd prick under någons öga är det finaste jag sett.
 
 
Möter en vän på hennes jobb. Dricker kaffe på stående fot. Snart är nästan hela gänget där. Jag tänker att detta är det finaste som finns. En i arbetskläder, en nyss färdigarbetad, en som berättar om gårdagskvällen. Alla lite på sparlåga. Jag säger inget för jag vet att det är för kladdigt, men detta är stunderna jag kommer hålla så hårt i. Nu och sen och alltid. Moa följer med hem till mig. Vi skär grönsaker, blandar dipp, kokar te, bryter choklad. Pratar om allt vi borde gjort annorlunda. Pratar om förra hösten och hur mörk den var. Suddig. Och långsam. Där på Vätterstanden när vi bara stirrade tomt på vågorna som skvalpade. Pratade långsamt, tänkte långsamt, förstod långsamt. Innan hon går frågar hon om det känns okej att sova nu. Jag undrar hur jag någonsin ska bli lika omhändertagande.
 
 
Jag tar min dagliga promenad runt Munksjön. Äter min gröt, dricker mitt te. Sväljer ett kosttillskott. Diskar innan jag möter Moa och går längs Vätterstranden också. Ser en neonskylt och måste stoppa en impuls. Räknar timmarna, kilometrarna, stegen. Fysisk aktivitet ska väl ändå vara lösningen på typ allt. Om jag bara går tillräckligt långt kanske jag blir glad. Fastnar på soffan resten av dagen.
 
Ny vecka. Moa bredvid mig igen. Tusen föreläsningar senare är huvudet som en brusig radio. Fysisk aktivitet, tänker jag, svaret på allt. Går runt Munksjön igen. Höstens vackraste eftermiddagssol. Njut. Andas. Jag svettas. Jag tar av mig kappan. Jag fryser. Podcast i öronen. Mat in i ugnen. Sveper dagens femte kopp kaffe utan att blinka. Stressar till vännerna, ställer in. Ringer ett samtal, ångrar mig. Ser en dokumentär, avbryter. Tänker på alla mina dåliga egenskaper som någon pekat ut och vet att allt är sant. 

21 kommentarer

Lägg till din →

Så himla många kramar till dig, blir så rörd av att läsa hur fina vänner du har!! Men gör också lika ont att läsa hur sjukt tungt du har det, stora kramar till dig!

Som vanligt väldigt målannde, men hur mår du egentligen, Ellen?

SV: Ja det är ju det, men jag kände, och känner såhär efteråt också, att det var helt rätt beslut. Jag hade aldrig orkat annars…

Du är en fantastisk människa <3 Så stark som kan få ur dig allt vad du känner. Det är därför du fortsätter att tåga på trots allt. Det kan kännas så hopplöst och nedbrytande och det är väl klart. Man måste få känna så för att kunna hantera allting. "Pain demands to be felt".
Men jag tror stenhårt på dig. Du kommer ta dig låååångt. Och om det blir jobbigt på vägen så har du underbara vänner och många internetvänner som står bakom dig.

KÄRLEK <3

Lämna ett svar