You get so silly when you're lonely

De säger att jag måste låta tiden göra sitt jobb men tiden går utan att läka ett enda sår. Jag vill krypa ur mitt skinn för allt skaver så här inne. Jag vet att något måste bort men jag vet inte hur. Jag vet inte om jag måste skrika bort det, skriva bort det, springa bort det. Jag vet inte om jag måste slå bort det, andas bort det. Glömma bort det.

De säger försök att inte tänka på det. De säger att de förstår. De säger att det blir bättre. Fast jag kan inte sluta tänka på det. Och jag hör att de inte förstår. Jag märker att det inte blir bättre. Det bara varierar vad som känns mest för dagen. Vilket nederlag som står på agendan idag.

Jag vet att jag måste hitta sätt att hitta mening igen men jag har inte en aning om vad som krävs. Jag vet inte om jag måste få prata om det eller om jag verkligen måste sluta. Jag har alltid låtsats som ingenting. Tills jag inte kunde längre. Så jag svär med gråten i halsen, drar tillbaka min utsträckta hand och hör mig själv säga att jag ska sparka in käften på svinen.

De säger att jag måste låta tiden göra sitt jobb men hur gör man för att inte gå sönder medan man väntar?