En stillsam storm

I fredags hade jag en ny samtalstid på psykiatrin. Det känns alltid lite konstigt att gå dit när man mår bra. ”Hej hej, jo tack, jag mår bra. Now what?” Tidigare har jag träffat kuratorer, men på den här kvinnans visitkort står det skötare/behandlare. Vad sjutton betyder det? Hon frågar hur jag vill gå vidare. På pappret framför sig har hon strukit under orden ”En duktig flicka” så många gånger att arket nästan enbart består av blyertsstreck. I förbifarten, bland andra alternativ, nämner hon en eventuell utredning och det är en sådan lättnad att höra; det är inte jag som överdriver. Hon pressar mig en del och då tänker jag att jag inte vill träffa henne igen (är obviously väldigt lättirriterad just nu). Men hon säger också, när jag pratar om min framtidsångest, att jag kanske inte måste hitta vad som är 100% rätt eller vad jag vill mest, utan bara något jag kan tänka mig att göra. Har ni hört något så lugnande?
 
 
Efter besöket bjuder mamma på kaffe och glass som försenat namnsdagsfika. Vi, eller mest jag, pratar intensivt om precis allt, så som jag gör när jag är på topp. Jag visar henne pappret med stress-sårbarhetsmodellen och tänker att det ofta känns som att min sårbarhet står på max och blinkar rött.
 
 
Tillbaka i byn tar mamma och jag en promenad bland villorna. Ingen av oss har gått där på så länge och jag har nästan glömt att dessa platser finns. Pekar på hus som tillhör barndomsvänner, minns hur jag satt på deras pakethållare på väg hem från skolan för tio år sedan. Vi stannar till hos min syster en stund. Klappar katt, äter jordgubbar och spenderar resten av kvällen i vår egen soffa.
 
 
På lördagen vaknar jag glad men humöret vänder tvärt när mina förväntningar går i kras, alla pratar för högt och beter sig för fel. Ligger på sängen och räknar fräknar. Arg på allt. Trött på alla. Senare, när både luften ute och aggressiviten inne svalnat, sitter jag bredvid mamma ute på trappen. Ser ut över vår ljusgröna körsbärsblommande majidyll, hör fågelkvittret och tänker att inget är på riktigt.
 
 
Idag: Sover längre än på månader, drömmer stressigt, har en så irriterad förmiddag. Men så på en filt i solen, med en bok i handen, lättar det igen. Lev sakta, lev enkelt, upprepar jag som ett mantra i mitt huvud. Lämnar mobilen i timmar och skriver listor över hur jag ska må bättre. Fokus, fokus. Någon i min bok dör ung och ibland är insikten att man lever så kort jämfört med hur länge man är död den enkla lilla knuff uppåt som behövs.

16 kommentarer

Lägg till din →

Låter som ett bra möte med pyskiriatin 🙂 Och som en härligt stund efter med din mamma. inga så kul starter på lördag och söndagen, men skönt de sluta bättre <3

Jag känner igen det där med att det känns konstigt när man mår bra. Det var väldigt bra sagt av henne med att hitta något som man vill göra. Hoppas att det kommer gå bra för dig! Många Kramisar <3

Va gulligt av din mamma att bjuda på glass i namnsdags present! 🙂 och skönt att du känner att du mår så bra 🙂

Skönt att det lättade upp på söndag sen igen och jag gillar ditt mantra "lev sakta, lev enkelt". Så viktigt när man inte har mått bra och behöver ta sig själv framåt.

Skötare/behandlare inom öppenvården är dom som agerar samtalskontakter, om jag inte fattat det helt fel. Dom kan inte ta beslut om läkemedel osv men har kompetensen att vara terapeuter. Inom slutenvården är dom som sjuksyrror, fast inom psykiatrin.

Och vad skönt med utredningen! Jag har precis påbörjat en sådan. Dock tar det lång tid, flera månader, men men. Bättre än inget!

http://nouw.com/bellss

Lämna ett svar