Om stillsamhet och frisk luft

 
Så konstigt det är ändå, hur allt ändras. Alltid med tiden. Hur saker liksom går över, sakta sakta men i alla fall – de dödar mig inte längre. Jag är ständigt lite frågande till mitt eget mående. Ena dagen ligger jag på sängen och vill inget annat än att packa väskan och åka hem, bädda ner mig under täcket i ett år eller tills allt gått över. Skrika åt alla som pratar med mig. Och så dagen efter – det går ju ganska bra ändå. Luften känns frisk i mina lungor och vädret är ju så vårigt här. Med promenader genom parker och musik i öronen kommer insikter, tankar, funderingar. Känslan av att det blir bra ändå. Allt det här. Att jag nog löser det. Allt löser jag. På något sätt. Och det blir nog till och med ganska fint på vägen.
 
 
På väg ner från den här höjden spelades en av förra, eller kanske förrförra, årets låtar i lurarna. Jag mindes hur vi spelade den för dig och du sa är hon känd, hon är från Norrköping, vi har festat tillsammans. Och så hälsade du på i mitt huvud igen. Det är ganska fint när du gör det på ett sådär stillsamt sätt. Som en liten vän i hjärnan att prata till. Efter det var det som att alla sånger var tillägnade dig, trots att spellistan gick på shuffle. Det var Kent och Anna von Hausswolff. Jag tänkte på hur kall och skoningslös döden är. Hur Markus sjunger att inte nu kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott och för första gången gången höll jag inte med. Ibland glömmer jag bort hur brutalt livet slog oss för ett halvår sedan.
 
Lite senare ville jag nästan gråta, men det kom inga tårar, bara en mer anstängd andning och ett ihopskrynkat ansikte. Jag gråter väldigt sällan nu. Kanske för att jag saknar tid och rum, kanske för att känslorna svalnat lite grann. Det är väl ganska skönt ändå. Man måste ju inte vara så himla ledsen jämt. 

14 kommentarer

Lägg till din →

Kände sådär när det tog slut med mitt ex. Bodde i Göteborg och ville vissa dagar bara ner till Småland och få ligga i en säng hos mamma och gråta ut men sen kom de där dagarna när allt kändes så bra och att det faktiskt går. Sedan blev de dagarna fler och fler och livet gick vidare utan tårar.
Är ju så att känslorna tillslut svalnar och man går vidare utan massa tårar hela tiden. Och det är underbart.

Till slut kommer det en tid när man får dåligt samvete över att inte längre kunna känna den där brännande sorgen.En punkt när man saknar den.

Åh känner så väl igen hur det kan svänga under sorgprocessen, men det är fint att minnas fina stunder ibland. Härliga bilder och skönt med vårväder att promenera runt i!☺

Lämna ett svar