Högkänslig eller bara jävligt tjurig?

 
Jag läser ofta mina gamla blogginlägg. Det är ett bra sätt att trigga igång skrivnerven igen, tycker jag. Samtidigt känns det konstigt att läsa om hur annorlunda saker var då, för bara ett år sedan. Eller, kanske inte så himla annorlunda trots allt. Topparna och dalarna är inte direkt ett nytt inslag i mitt liv. De blir snarare värre med tiden. Mer intensiva, mer energikrävande. Framför allt blir dalarna fler och djupare. 
 
Det ofta sviktande humöret har jag tänkt mycket på det senaste. Vad som ligger bakom det, hur jag ska hantera det och framför allt; hur det liksom förstör både för mig själv och alla som råkar vara nära. Det är svårt, allting, när man som jag måste leva efter väldigt tydliga premisser. Jag har ett sätt som inte alltid är så lätt för andra att förstå. Jag har ett enormt kontrollbehov. Jag behöver rutiner, planer och struktur för att må bra. Egentid. Möjlighet att bestämma själv. Utrymme att ofta säga nej. Det kan verka dödstråkigt för den som är spontan och äventyrlig, jag vet. Jag tänker ofta på hur jag önskar att jag också var sådan. Härlig, liksom. Men i mig skaver det så lätt, när andra inte beter sig som jag tycker är självklart eller när någon trampar för hårt och för nära utan min tillåtelse.
 
Jag ringde min mamma igår. ”Hej, kan vi prata lite om mig – jag är en så dålig person.” Jag känner ofta så. Jag vet att jag omtänksam, trevlig och allt det där. I grunden en ganska vettig person, liksom. Men jag har också känslorna utanpå, låter inte någon gå miste om när jag mår dåligt. Smittar hela rum med min sinnesstämning. Dumförklarar andra när de inte känner av mitt energifält, att det så tydligt utstrålar ”pratar du med mig nu så skriker jag”. Jag blir arg på för högljudda röster, hånfulla kommentarer, skräp på fel ställe, blöta fläckar och vad jag uppfattar som dömande blickar. Brutalt frustrerad över att andra inte ser vad jag ser. Hur kan ni inte se? Vi pratar om högkänslighet och mamma tröstar: ”Alla grubblar inte lika mycket som du. Det du tycker är självklart är inte lika tydligt för andra. Jag känner igen mig i dig. Fast du är nog lite mer långsint än jag.”

13 kommentarer

Lägg till din →

Jag har också kontrollbehov och under delar av uppväxten var jag näst inpå strukturterrorist och röjde runt hemma för jag tyckte att det inte dög som det var – jag städade och möblerade om sjukt ofta… fortsatte när jag flyttade hemifrån och egentligen fortsatte jag nog med mitt beteende fram tills jag fick min dotter när jag var 24 år – då insåg jag att det var omänskligt att ha alla dessa krav som jag ställde på mig själv och tyckte att omgivningen också skulle leva upp till. Det var en kamp mot mig själv att ställa om vardagen, men med en liten bebis hemma så hade jag brutit ihop om jag inte hade tvingat mig att se saker ur ett bredare perspektiv. Idag är jag nog mer kontrollfreak igen och vill ha var sak på sin plats, göra saker i "rätt" ordning, men nu kan jag ju det igen för barnen har blivit stora. Fortsätt att vara dig själv fina du och de som finns omkring dig älskar dig för att du är just du – med eller utan kontrollbehov, tyckanden och tänkanden 😀 Kramar <3

Att du ser dina "brister" själv tycker jag är stort, många brukar perfektförklara sig själva irpincip 🙂 Om du tycker något av det du gör är fel försök arbeta på det när du linser att det händer eftersom du är medveten om det

Lämna ett svar