Hit och dit i mitt ingenstans

Jag är tillbaka i Jönköping. Fast just nu på en buss till Stockholm, men det tar vi en annan gång. Den sista veckan hemhemma gick av bara farten, och jag minns knappt om jag var glad eller ledsen. Jo förresten, jag mådde nog ganska kasst. Vet dock att jag hade en så himla fin förmiddag hos Nadja och tänkte att jag kanske ska stanna här ändå. Vad är det jag jagar egentligen? 
Men så packas bilen full och mamma hjälper mig en hel dag att göra iordning lägenheten igen. Vi städar ur efter min hyresgäst och Ellen-fierar mina 23 kvadrat. Jag känner mig sällan så sentimental inför tillfälliga avsked som jag kanske uttrycker i stunden, men när jag kramar mamma hej då den kvällen gråter jag. Skrattar emellanåt. Vill inte släppa taget, bara alltid vara i hennes trygga famn. 21 år och mindre än någonsin.

På söndagen träffar jag Linnéa och dagen efter också. Vi ses över olika måltider, går på stan, kikar på hennes nya lya och pratar bort timmar i min. Så tacksam att hon agerar krockkudde när jag landar i vår stad.

”Jag är ny här men hjälper dig gärna” står det på knappen på mitt bröst. Hatar att vara ny, hatar att inte kunna. Det är en brist jag har; jag vill vara proffs men har inget intresse för lärandet. Märker själv hur min osäkerhet lyser igenom. Ett flaxande kroppsspråk, en flackande blick. De frågar om det känns bra men mitt svar är bara ett sökande efter bekräftelse från dem. Sköter jag mig okej? Accepterar ni min existens? Hatar ni mig när jag inte hör? Jobbskorna är värre än Converse och när jag kommer hem efter en lång dag måste jag nästan krypa till duschen. Fötterna har gett upp. Cykelvägen är fin och egentligen lättrampad, men i min kropp finns ingen energi. Den är tung och stum och jag undrar hur länge jag ska må såhär. Bortsett från en enorm ångest som kommer och går känner jag mig ganska okej. Ändå vilar en grå tyngd i hela mig. Som en konstant ledsamhet som vägrar lämna kroppen.

4 kommentarer

Lägg till din →

Lämna ett svar