När saknaden får plats

Fem månader. Så lång tid tog det innan chocken kapitulerade. Först nu har känslokriget svalnat och jag kan sakna dig på riktigt. Den kom som en ny liten chock, den här saknaden. Helvete, vad jag saknar dig. 
 
Vännen min, du dyker upp oftare nu. Men jag är inte längre rädd för vad minnena av dig ska orsaka för känslor i mig. Jag är inte rädd längre. Här finns bara sorg och saknad, i sin stillhet. De bitarna kommer alltid vara med mig. Det är okej. Fast att jag hulkar efter varje ord som formas under skakiga fingrar.
 
Jag formulerar långa brev i mitt huvud när jag inte kan sova. Det finns så mycket jag önskar att jag hade hunnit säga till dig. Något klyschigt tack för att du är finns som du snabbt hade skakat av dig. Det finns så mycket jag vill berätta för andra. Få förståelse från personerna som inte har en aning och igenkänning från personerna som varit igenom liknande. Framför allt finns det så mycket jag försöker förklara för mig själv. Hitta någon slags verklighet och mening i denna bistra sanning.
 
Jag hade behövt dig genom mitt break-up. Råd från den storasystergestalt du var. Du hade alltid ett annat perspektiv än resten, såg nyansskillnaderna andra missade. Du skällde alltid på oss när vi var naiva och utsatte oss för sådant som bara sårade oss i längden. Jag saknar det. För när vi kom tillbaka med svansen mellan benen var du bara varm och omhändertagande. När jag berättade om sådant jag hade hållit för mig själv ställde du frågor som ingen annan vågade. Tack för att du såg.
 
Jag saknar din dråpliga humor, dina sylvassa kommentarer. Dina svar på nästan allt. Min födelsedag var sista gången vi sågs. Jag är glad för det, för det innebar att jag fick en kram. Du var ju inte allt för givmild med dem. Mindre nöjd med att det var du som tog gruppbilden den kvällen; vi hade behövt en sista ihop. När vi spelade galenpanna skämtade jag lite för syrligt om ditt dåliga minne. När jag gick till affären bad du mig köpa en dricka. Men bara om det fanns av den specifika smakkombinationen du redan hade, och den fanns ju sällan i sortimentet. Jag hittade ingen. Det tog veckor innan jag förmådde mig att panta den tomma flaskan du lämnade på mitt golv när du stängde dörren bakom dig den kvällen.
 
Vet du vad? Du hade varit så jävla stolt över mig nu. Jag är på väg igen. Det är vi allihop. Vi blir alla en bättre version av oss själva. Lite mer härdade, lite mer ödmjuka. Starkare. Och vi håller ihop. Det tror jag att vi alltid kommer göra, på ett eller annat sätt. Tack vare dig. 
 
Men vet du vad det värsta är? De senaste månaderna har nästan slitit sönder mig. De har lämnat så djupa spår i oss alla. Men smärtan vi varit igenom och alltid kommer bära med oss är inte i närheten av hur ont allt gjorde i dig.

13 kommentarer

Lägg till din →

Tragiskt att förlora en vän. Saknaden är olidlig.. <3

Sv; ja, dem tvålarna tycker jag också mycket om. Ja, det är alltid kul att variera lite 😀

Saknaden är verkligen jobbig, men skönt ändå att känna att processen går framåt.☺
sv: haha samma här, känns i kroppen att det var länge sen man spelade badminton sist!😛

Som vanligt jätefint skrivet, ellen! Du förmedlar verkligen känslor genom dina texter. Sen att förlora en vän sådär… usch… det kan jag nog inte ens föreställa mig… :'(

SV: Ja det var väldigt kul faktiskt, både kommunfullmäktige, men framförallt att vara med i radio. Det var rikigt kul! 🙂

Jamen ellerhur! Uteserveringar, åh, uteserveringar! Det om något är förknippat med varmare väder och lättare kläder 🙂

Hoppas det blir bra i Wien nu då och att allt löser sig till det bästa såhär i början! 🙂

Lämna ett svar