En fredag i livet

Jag vaknar alltid fyra minuter innan alarmet ringer. I morse vaknade jag en hel timme tidigare, trots att jag hade så svårt att somna igår. Jag ligger kvar under täcket. Tycker att Sebastian på försäkringsbolaget är den trevligaste personen på norra halvklotet. Evelina är desto tjurigare när vi pratar om mitt mobilabonnemang. Jag tar mig upp till slut. Äter havregrynsgröt, lyssnar på poddar, slänger soporna, går runt Munksjön, handlar mat. Killen i kassan skämtar om hur billigt det blev idag och jag vill stanna och prata resten av dagen. Kvinnan utanför affären hälsar alltid på mig med ett ”Hej, prinsessa!” och en slängkyss. Vi brukar le mot varandra i ett ordlöst hejdå när jag handlat klart. Idag dröjer jag kvar med blicken extra länge, tänker att jag kanske ska sätta mig bredvid.
 
Jag bakar tortillabröd. Det är sådant man får för sig att göra när man är själv i sex dygn och måste göra slut på majsmjölet i skafferiet. Resultatet blir skit så jag skyfflar ner allt i soptunnan. Lyssnar på fler poddar. Läser en sida i min bok. Äter sallad med linser och 20 färska dadlar. Får ont i huvudet. Bokar en tid hos frisören. Scrollar genom hela vänlistan på Facebook i jakt på någon att umgås med. Skriver till två. Ingen är i stan. Klockan är 16:16 och jag har gjort allt på min att göra-lista, snurrat runt i högt tempo hela dagen och känt mig helt okej. Känner hur paniken börjar krypa i kroppen. Den börjar längst ut i tårna och fingertopparna och letar sig inåt. Bara fem dagar kvar till sällskap. Jag sträckkollar på en hel säsong av en serie. Efter fyra timmar gråter jag. Kanske för att så många i serien dör, kanske för att det är fullmåne ikväll. Kanske för att jag varit arg i en lång period och nu bara känner mig så bottenlöst ledsen. När ytterligare två timmar passerat gråter jag igen. Mer okontrollerat den här gången. Tårarna rinner för att serien avslutas med en begravning och jag kastas knappa fem månader bakåt i tiden. Det är minnesbilderna av hur jag bankar på din röda jävla dörr som jag inte ens minns längre om den var röd eller om det var väggen som var röd eller om det var båda. Jag knackade, sparkade, skrek ditt namn men du öppnade aldrig.
 
Jag skriver det här en halv mening i taget, hulkgråter till min sorgligaste spellista. Tänker på de två jag förlorat. Jag ringde psykosociala enheten häromdagen. Ville få en ny tid hos min kurator. Hon är sjukskriven. De andra har för långa väntetider för att hinna med mig innan jag åker, och jag mår inte tillräckligt dåligt för att få en akuttid den här gången, förklarar Eva i telefonen. Hon läser min journal och pratar med mig en stund. Jag var på ganska bra humör den där dagen, så jag förstår henne. Hon lovar att ringa igen om två veckor. Jag har också läst min journal. ”Ångesttillstånd, ospecificerat.” Hela jag är ospecificierad. Det är konstigt det här med sorgeprocesser. En dag är man helt okej, en annan är hela världen ett mörkt tomrum där man står ensam och skriker.

5 kommentarer

Lägg till din →

Som vanligt skriver du så bra, ellen! Målande och fint, detaljerat, får vardagliga sysslor att vävas in i en fin text.

Det var länge sedan vi hördes av nu, men jag hoppas att det inte blir så igen!
Hur mår du och vad händer i ditt liv? Är du fortfrande kvar i Jönköping?

SV: Det gör jag också numera! Blev totalt hooked i podland i höstas och nu lyssnar jag massor! Fredagspodden tycker jag dock fortfarande är sådär, kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller inte…

Jag kan inte undgå att skriva: ett så fantastiskt inlägg!
(Ledsen att jag läser dina inlägg så långt efter att de publiceras, hoppas att det är okej..?)

(Sent) Svar: Tack för de fina orden du lämnade till mitt inlägg om året som har gått.

Kramar

Lämna ett svar