Dagar i januari

 

Några dagar in i självsamheten blir jag otålig. Ängslig. Jag ringer Angelica, mamma, Manja. Vill prata jämt, aldrig vara ensam med mina tankar. Jag ligger nerbäddad i sängen när en första vän återvänder till stan. ”Följ med oss ut ikväll.” Kroppen är tung, motivationen att göra något alls är borta. Men personer som tar med mig på äventyr när jag bara vill ligga under täcket är personer jag behöver i mitt liv. Så jag går tvärs över stan, köper alkohol och sallad och har så småningom en så himla rolig peppig glad äventyrlig kväll med nya figurer.

 

Jag klipper av håret och blir bästis med frisören. På kvällen knackar Moa på min dörr. Det är första gången vi ses på en månad. Vi käkar pizza från frysdisken och dricker billigt rödvin. Pratar framtid och förändring. Är glada, stolta över varandra.

 

Jag möter upp Moa igen nästa morgon. Säger ”Vet du vad, jag mår ganska bra idag, jag är glad” och hon kramar mig, stämmer in i mitt glädjetjut. Jag mår bra idag, helt och fullt, och det är en surrealistisk och så jävla skön känsla. Jag kanske rasar igen men idag mår jag bra och inget annat spelar någon roll.

 

Vet ni vad jag känt så mycket av den senaste tiden? Girl power. Från alla håll. Vi kan kräkas på hur krystat det låter, men vi är så jävla starka tillsammans. Faktiskt. Ingen får mig att känna mig så trygg och älskad som mina tjejkompisar. Jag blir lycklig av att ringa Manja och prata drama, smittas av hennes bubblande energi. Att ha ett gäng som plockar upp mig när jag faller, som jublar när jag gör ett framsteg, som applåderar mina upptåg. Att bli hispig om jag inte får prata med Angelica helst någon timme om dagen för att hon är en så stor kärlek. Att ha vissa på distans som skriver fina och peppiga meddelanden varje dag. Att det finns en gruppkonvo på Snap där det skickas bilder på sovande pojkar. Jag läker av allt det här. Hoppas att alla har vänner som mina.