2 januari
Jag rycker till, hinner vakna ur samma mardröm två gånger innan den stilla sömnen tar mig. Som så många gånger den senaste tiden kommer jag på mig själv med att hålla min egen hand under täcket. Såja, allt löser sig.
3 januari
Förutom allt det där jag redan förstod skulle påminna om dig såhär i efterhand, hittar jag även andra små knäppa grejer som för tankarna till dig: Bakplåtspapper och mangoyoghurt.
4 januari
Någon masserar mina axlar, stryker mig över håret, flätar in sina fingrar i mina och pussar mig på pannan. Strax efter klockan fyra på morgonen försvinner han ut genom dörren. Jag tror inte jag sa hejdå, tror inte jag gav honom så mycket som en kram på hela kvällen. Vilken fin person. Jag hoppas att bara bra saker händer honom.
4 januari, igen
Ibland tänker jag mer på hur ditt liv kommer bli än mitt.
Det är en av punkterna på den milslånga listan över saker jag måste sluta med.
4 januari, IGEN
Efter två dagar i min ensamhet skriker jag efter umgänge. Två dagar är fortfarande för länge. Jag lunchar med ett par favoriter och två timmar är egentligen allt som behövs för en lättsam update och påfyllning av kompisenergi. Jag möter upp en gammal vän och vi pratar om avslutade relationer, framtidsångest, fyllor och dumheter. Undrar när break-ups slutar göra ont. Det är fint att vi öppnar upp så lätt, att vi båda utvecklats så mycket. Blivit bättre.
Jag måste umgås mer med människorna som fyller energidepåerna.
Och jag måste verkligen sluta klamra mig fast vid allt som dränerar.
5 januari
Jag körde i en snöstorm idag. Pappa bad mig stanna hemma, mamma skrev tre sms där hon bad mig köra försiktigt.
Jag tänkte: Dör jag så dör jag. Det är lite synd för jag har, trots allt, saker jag ser fram emot i livet. Men dör jag så kan jag ju ändå inte tänka på vad jag missar. Men mest tänkte jag: Vad han skulle tänka? Vad skulle han känna? Hur han skulle reagera? Skulle han bli ledsen?
Självbevarelsedriften är inte särskilt hög när jag bekymrar mig mer för hans känslor än huruvida jag är vid liv eller inte.
6 januari
Det skrivs ändå många böcker om brustna hjärtan. Varför har inte ett enda verk lyckats förmedla hur det verkligen känns? Varför har ingen förklarat hur förgörande det är att känna sig sviken?
Det är inte otaliga gråtattacker, dagar och veckor på sängen. Det är inte ett ständigt dåligt väder eller en oförmåga att sköta sitt jobb. Det är en apati likt inget annat. Det är solstrålar som letar sig in där rullgardinen glipar och skrattar åt dig där du ligger och inte kan tänka på något annat än hur dåligt du mår. Att du kanske redan är ersatt. Att han träffar andra medan du fortsätter stirra ut i tomma intet och undra vad du lever för. Det är tomheten i bröstet som får dig att genomsöka rum med blicken i jakt på en hjärtstartare. Insikten att du var någon medan han var allt. Hur gör man för att fortsätta andas?
På sex veckor kan den som står dig närmast bli en total främling. Det skrämmer mig. Jag har varit arg hela dagen. Velat skrika varje gång jag tänkt på dig. Nu vill jag helst att du ger mig en kram, och att du sedan går igen.
6 januari, igen
Kan man tävla i självplågeri? Tror det är den enda grenen jag har chans att vinna.
7 januari
Idag har smärtan vandrat från bröstet ner i magen. Jag tror jag saknar dig.
Du var den första jag blev kär i på riktigt. Du som ordnade en överraskning till min födelsedag, du som såg på mig med orolig blick när jag kräktes, blödde, grät. Du som höll mig i din famn när jag var utmattad. Du som alltid pussade mig på pannan, du som ville att vi skulle fira jul och nyår ihop. Du som lät mig bo hos dig i veckor när jag inte ville vara hemma.
Varför var allt så svårt?
8 januari
Jag gillar inte att mitt normalläge innefattar en ångestklump i magen.
På crosstrainern, vid frukostbordet, i duschen.
Gråter igen.
8 januari, igen
Det är en panikartad känsla som griper tag i mig när jag inser att endorfinerna från träningen inte lättar mitt sinne alls. Herregud, hjälp mig någon.
10 januari
Jag har vaknat min första morgon på nästan två månader utan ångest. Wow.
(Lite rädd när jag inser att detta bara är en liten topp i världens snurrigaste berg- och dalbana. Snart går det neråt igen.)
15 januari
Jag tänker på en av kvällarna då jag grät på min säng. Du står i hallen efter att ha klargjort att du inte kommer sova hos mig i natt. En del av mig förstår dig, en annan tycker att du är helt jävla dum i huvudet. Stämningen är mer tryckt än någonsin. Jag kippar efter luft. Vi ser inte varandra. ”Jag älskar dig”, säger du. Sen går du ut genom dörren.
Du säger att du älskar mig, sen går du.
17 januari
Ett minne som sveper förbi över havregrynsgröten: 21 augusti.
Jag sitter på ett vardagsrumsgolv med alla favoriter omkring mig. Gårdagen kommer ikapp mig och jag gråter ordentligt för första gången. Du tar mina händer och drar med mig ut i köket, håller mig hårt medan jag hulkar och blöter ner din skjorta. Den rödrutiga.
19 januari
Jag vaknar upp i en varm famn. När det ljusnar betraktar jag konturerna av hans ansikte. Han drar mig närmare intill, jag vilar huvudet mot hans bröst. Någon som är alldeles för full kysser mig och säger att jag är vacker. Hejdå, vi ses aldrig igen. Ibland är det ju inte svårare än så.
24 januari
Det river lite inombords igen. En rastlöshet, en hunger. Jag är inte klar än.
Allt jag vet gör mig ledsen. Att jag vet gör mig ledsen. Vad är sinnesro?
27 januari
Stillheten inuti, jag är inte van vid den. Undrar när allt det som puttas undan nu kommer skölja över mig. Det är inte så att det inte känns alls, men det krossar inte längre varje bit av min själ mellan hårt knutna nävar.
28 januari
”Jag kommer älska mitt liv snart” mullrar i min högtalare. Jag satt på min mintgröna pinnstol när du tipsade om Llojd. Det var i början av september, jag hade precis flyttat in i min lägenhet. Jag valde denna som min favoritlåt, du tyckte det var ett bra val. Det var väl starten, ungefär.
28 januari, igen
Herregud, vad jag skriver om dig. Det måste vara smickrande att ha någon som tänker så mycket på en. Oh, wait…
29 januari
Jag saknar att få prata med dig. Det är så konstigt att inte få göra det när jag berättade precis allt för dig i ett och ett halvt år. Jag vill inte snoka. Jag vill helst inte veta någonting, för då kräks jag. Önskar bara att jag kunde berätta när jag mår dåligt och när jag mår bra (hur mår du?). Hur jag tänker och vad jag gör (hur går allt för dig?). Få någon slags respons från personen som ändå känner mig så väl. Jag saknar dig lite grann.
13 kommentarer
Lägg till din →Kul att du delar med dig! <3 Kramis
så vackert! <3
Du skriver verkligen så målande, kan tänka mig att skrivandet hjälper till att bearbeta allt!☺
kul att få läsa, du skriver som tidigare sagt så himla bra!
Så bra skrivet!!
Målande och naket, bra skrivet, som vanligt Ellen. Break-up’s är typ det värsta som finns. Jag har aldrig lämnat någon, men blivit lämnad har jag och jävlar vad det gör ont…
SV: Då får jag kanske se filmen också och se om den är lika bra som boken var 🙂
Det där med break ups, det kommer nog alltid att svida i hjärtat och i själen, varenda gång. Speciellt om det är något extra man delar tyvärr… <3
Sv; tack ska du ha! Jag äger inte alls många långklänningar och tyckte att det kunde vara kul då det inte är så varmt heller i mars då vi åker 😀
Du skriver så man känner sig som en del i texten <3
Vilket vackert inlägg, verkligen <3 Du skriver så fint, kändes som att det var jag som kände allt det här när jag läste <3
Att skriva av sig är ett fantastiskt sätt att själv förstå, bearbeta och gå vidare <3 Hoppas du har haft en bra start på veckan 😀 Kram <3
Så fint skrivet av dig! låter verkligen inte lätt 🙁
Fint. <3
Modigt av dig att dela med dig och blir så glad över att du gör det för du har verkligen gåvan att sätta ord på hur det känns. Dina texter berör verkligen.