Förra årets december – Ellen Gräntz

Hallå, nu när vi tågar in i december och jag i helgen ändå inte kan blogga i realtid, ska vi inte passa på att kika på vad jag gjorde i december förra året? Klaaart vi ska!

Adventsfikade med Moa och Julia. Hade ingen duk på bordet men desto fler tändsticksaskar. Har visserligen ännu fler nu. Åt den årliga kuren penicillin, den gången mot njurbäckeninflammationen som gjorde att jag missade den årliga tomtevakan med gänget. Buhu. Just denna fikastund var ju mysig, men kan inte låta bli att minnas smset Moa skickade till mig på vägen hem och hatar hur bilder/datum/låtar yada yada kan föra så många elaka minnen med sig. Aja, tur att saker är bättre nu.

Såhär såg jag ut! Hade så långt hår? Ljust var det också. Ser också att jag var väldigt mycket smalare i ansiktet jämfört med innan och nu. Minns att jag insåg där i december att jag hade tappat 8 kilo sedan sommaren. Sånt som händer när man är för ledsen för att känna hunger. Sad.

Åh den här kvällen minns jag att jag var genuint jävla glad och pepp för första gången på länge. Julia och jag förade över mitt lilla köksbord, gick ut och hade sedan efterfest både här och där tills vi somnade i en hög framför en film hos min granne.

En dag möttes Julia och jag på stan och åt lunch ihop. Det regnade. Minns att vi hade klätt oss typ likadant den dagen vilket var märkligt då varken hon eller jag bär strumpbyxor typ någonsin. Hennes vän jobbade där vi åt och vi satt kvar när hon stängde och jag fick en take away-kaffe när jag gick för att ta en kaffe i en annan del av stan.

Tog med Moa och Julia till Stockholm där vi hälsade på min syster och såg Kents sista spelning. Det var fint och sorgligt alltihop.

Firade jul med familjen. Var sjukt stingslig men glad att året snart var över och förbi. Kolla glad man kan se ut när man är ledsen, förresten.

En av årets absolut sista dagar fick jag besök av fyra gullon i mössor och täckjackor. Aldrig haft så svårt att resa mig ur sängen som den dagen. Ångest är fysisk tung. Vi picknickade i skogen bakom mina föräldrars hus och jag låg lutad mot Matildas knä och vi pratade om relationer tror jag och jag minns väldigt väl hur de kala trädtopparna svajade i vinden. Var lite lättare efter deras besök.

Angelica och jag tog en promenad och skrek ut årets ilska. Sen åkte vi till Elsa och Simon för att fira nyår med mestadels okända personer. Jag bjöd så småningom in till relationspanel över bordet, sådär som jag på något sätt alltid lyckas göra. Pussade på Angelica vid tolvslaget, träffade gamla vänner och nya bekantskaper och hade det så jävla jävla trevligt.

Läste igenom mina inlägg från förra december och damn vad det var deppigt. Av förklarliga skäl, men ändå. Ord kom det! Läs:

Det ligger ensamhet i luften, ingen saknar mig – om allt som går framåt fast kanske inte alls ändå

Midnattlig madness – om fula känslor som ibland bara tapetserar datorskärmen

Heaven knows I’m miserable now – om att stå på ett dansgolv och hoppas att vännerna inte känner sig lika blåslagna inombords som jag

Kicken, vart är den? – om att gråta prick hela tiden

Hur kan vi se så olika på samma sak? – om självömkan och ensamhet