Nu är livet här men var är du min vän?

 
Jag är inte säker på vad det är som gör mig extra skör idag. Kanske har jag inte hunnit ställa om efter den varma helgen, behöver vaggas mer varsamt in i min självsamhet igen. Kanske är det den fina lunchspelningen med Thomas Stenström som rotar fram så många minnen. Sångerna som påminner om somrar med Angelica och januarinätter med Moa. Och tusen saker till. Det akustiska flyttar mig tillbaka till Krunegård i Hagakyrkan förra våren och sätter min nyvunna stadighet i gungning. Men tack både Thomas och Markus för att ni sjunger för oss. Trots att vissa låtar numera bara gör ont i bröstet.
 
På eftermiddagens föreläsning diskuterar vi krisplaner och saker som är likely och less likely att inträffa på vår högskola. Lär oss att planera för the unthinkable. På likely säger någon att det är troligt att en student dör. Vår föreläsare instämmer i att det tyvärr är en trolig risk och att det hänt. Någon på raden bakom viskar ”oh no” rakt ut i luften. Och i mitt huvud är det okej. Jag var beredd på just de här replikerna. Men kroppen reagerar på sekunder. Ögonen tåras och jag är bara ett andetag från att lämna salen.
 
Jag värmer rester av gårdagens middag i mikron. Nynnar på ’Var är du min vän’ under tiden. Där brister det. Och det är så skönt att få gråta. Har inte kunnat på så länge. Jag överskattar tidens förmåga att läka sår, varje gång. Jag saknar dig. Och jag kommer aldrig ifrån hopplösheten. Hopplösheten jag känner inför att det är ett troligt och inte särskilt ovanligt scenario att en människa mår så dåligt att den upphör existera. Att det mörka inombords kan utplåna en person. Bara sådär. Utåt sett så fort, inuti så oändligt långsamt.

13 kommentarer

Lägg till din →

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar