Om flygplatstoaletter och kärlekskonfetti

 
Irritationen. Den ligger som ett ovälkommet klister över hela mig och gör mig hemsk. Det är att dra upp ett par finstickade strumpbyxor ur ryggsäcken på flygplatstoaletten och känna sig kidnappad tillfångatagen instängd efter en vecka med bara ben.
Det är att lyssna till de bittra jävla pensionärerna på flyget och vilja läxa upp dem med självklarheter de borde fattat för länge sedan. Som att de inte kan förlita sig på någon annan i något sammanhang. Som att alla gör så gott de kan, det de
tror är rätt. Som att hela världen inte kretsar kring deras slaskigt spritdoftande charterresa. Och som att de ska ge fan i att fiska fram sin krycka med min väska.
 
Jag stretar emot. Livrädd för allt som kan tänkas göra mig illa, som kan tänkas sänka mitt humör och slå med boxningshandskar på mitt mående. Ger med mig, mest för att pleasa. Stå ut, stå ut. Någonstans blir jag positivt överraskad. För trots att
jag fortfarande drömmer mardrömmar nästan varje natt och ibland tänker mer på personerna jag inte längre har än de som är kvar, trots det, finns det personer som ropar mitt namn och vevar med armarna när de får syn på mig i hallen. Det finns föräldrar
som pysslar, systrar som lyssnar, vänner som peppar, barnarmar som omfamnar, kursare som lånar ut litteratur. Det finns fortfarande helger som gnistrar, kastar kärlekskonfetti. Herre-jävla-gud. Vilken tur.
 
Ring inte, skriv inte, lås inne ivern i dig. Jag måste tänka som Markus. Inte ta några förhastade beslut. Inte skriva det där jävla meddelandet. Inte än. Kanske inte alls. Jag vet inte. Ikväll tänker jag bara tacksamhetsböla för viljan. Viljan att
allt.

10 kommentarer

Lägg till din →

Lämna ett svar till Johanna Utterberg Avbryt svar