Min vän är död och det går inte över

”Hur mår du?”
”Sådär.”
”Har det hänt något?”
”…”
”Ja, något mer alltså..?”
 
Min vän är död och det räcker inte.
 
Det är söndag och jag går hem från stationen. Himlen är smutsigt blågrå och kall. Ryggsäcken hänger tung på axlarna men i hörlurarna spelas peppig musik och inombords är känslan lätt. Jag börjar bli människa igen. Det är måndag och jag känner mig motiverad. Återvänder till skolan efter veckor därifrån, blir genast folkskygg och undviker ögonkontakt. Kanske inte, ändå. Det är tisdag och jag kan inte andas. Börjar nästan gråta när jag pratar med en vän i telefonen. Hjälp, vad jag saknar. Det är inte förrän jag uttalar det högt som jag förstår hur krångligt livet känns utan gänget tätt intill.
 
Det är onsdag och jag måste fly. Från bruset av röster, från måsten som kväver mig, från dialekter som liknar din. Sitter på bussen och tänker att på väg är min favoritplats just nu. På väg vart som helst egentligen. När jag kliver in i väntrummet på psykakuten finns känslorna i halsen och bakom ögonlocken. Ni kanske bara ska lägga in mig direkt. Kuratorn är inte orolig för mig. Inte jag heller, jag kan ju knappast gå sönder mer. Hon poängterar att det snart gått sex veckor, att det kanske är nu sorgearbetet börjar på riktigt. Party.
 
Min vän är död och det går inte över.
 
Jag förstår att det är en så otroligt otacksam uppgift att stötta den vars liv faller i bitar. Jag vet att jag är svår. Jag var en mästare på att bygga berg redan innan, nu skymmer Alperna allt som finns utanför min lägenhet. Blicken i backen och tankarna någon annanstans. Jag gnäller, ältar, surar, funderar. Och det är så mycket som hänt och så mycket jag känt att jag inte ens vet vad det är som skaver mest.
 
Låt mig vara, men snälla ta hand om mig.
Jag hatar att känna mig såhär liten. Men ändå.
Snälla snälla snälla, ta hand om mig nu.

8 kommentarer

Lägg till din →

Jag heter Sofia och känner Maria i Norrköping.
Att du mår dåligt och inte slutar sakna är en sak som visar vilken fin vän du är.
Men gå inte sönder.
Om du är svår för att du behöver hjälp och stöttning så är vi två….minst. Snarare miljoner.
Efter allt jag har hört om dig så verkar du vara en underbar tjej. Vi behöver många sånna människor här i världen! Tack för att du delar dina tankar. Det är starkt❤️👍🏼

Den 7 oktober har det gått 7 månader sedan min kära vän gick bort i cancer. Jag tänker på henne varje dag. Speciellt på kvällen, innan jag ska somna. Det är jobbigt, det gör ont och ibland så vet jag helt enkelt inte hur jag ska komma över sorgen. Men jag har lyckligtvis mina bra stunder med. Alla fina minnen, att faktiskt ibland kunna tänka på andra saker, jobb, hunden och "livet" och allt vad det innebär. Men så kommer tankarna igen. Sorgen finns där. Hur länge vet jag inte och det är nog samma för dig. Men tankarna avtar emellanåt och ibland så glömmer jag bort att tänka på henne men då får jag dåligt samvete men jag vet ju innerst inne att hon är inte bortglömd. Jag minns och jag kommer att minnas länge. Jag hoppas verkligen att du finner friden i det ofattbara. Men det är viktigt att få sörja. Att få bearbeta. Men det är viktigt att skrika på hjälp om det behövs. Att få stöd, omtanke. En hand på axeln för att känna att man inte är ensam.
Kram

Ellen, jag måste bara säga att jag tycker det är starkt av dig att skriva så fint och bra om hur du känner. Och du förtjänar att få må bra och bli starkare igen. Hoppas att du har bra vänner och vuxna runt omkring dig som kan stötta dig och krama dig utan att ställa några som helst krav. Tillåt dig att vara ledsen och bygg upp dig själv igen sakta men säkert. Ta ett steg i taget och se allt det vackra som världen har att erbjuda. All styrka och kramar till dig ❤️ Kram från Carina i Norrköping

Det är så otroligt bra att du orkar/vågar skriva om detta och att du har varit hos en professionell person och pratat om detta. Jag vet att det inte kommer att gå över men det kommer att komma en tid då det är lättare att hantera. Massor av kramar!

Lämna ett svar