Kliv, kliv, överlev

 
Det har gått en månad. Fyra veckor och tre dagar sedan livet skrattade mig i ansiktet och sköt femton pilar i mitt bröst. Fyra veckor och tre dagar sedan bergväggen sprängdes till småsten. Jag är kvar med dammet som blev. Tiden har stått stilla, därför känns det svindlande att tänka på allt som hänt sedan den där kvällen. Alla möten med nya människor, alla våta kinder, alla bussturer genom stan, alla utskällningar, alla tunga kramar, alla berättelser min hjärna hittat på i sömnen, alla känslor som brottats i min kropp. Det som överraskat, det som trasat sönder, det som tagit slut och det som blivit igen.
 
Jag är inte längre en deformerad klump på golvet. Varje steg är inte en kamp och jag har inte gråtit på en vecka. Är i en period där jag trycker bort så många tankar jag kan, för jag orkar inte längre bära den dyblöta kappa som chocken slängde över mina axlar. Långsamt kommer jag tillbaka. Jag längtar igen. Jag planerar igen. Och jag måste ju få gå upprätt igen. Trots att det fortfarande finns så mycket ilska kvar och att jag kanske egentligen måste släppa ut den innan jag kan få ro.
 
Sorgen har gjort mig så liten. Jag drar mig undan folksamlingar, skräms åter av nattens mörker och stirrar i taket de kvällar jag måste sova själv. Jag irriterar mig på allt – vill spotta, skrika, slå. Vill bara att någon håller om mig på sängen och stryker mig över håret. Men så med tiden kommer insikten att jag inte kan vara odräglig och dysfunktionell föralltid. Vi har tagit oss igenom den första månaden tillsammas, jag och mina fyra. I olika takt har vi återgått till vardagen. Klappat varandra på axeln, imponerade av att vi ens står på benen. Man gör ju ändå det. Man står kvar trots att hela marken skakar. Man andas trots att hjärtat verkar ha slutat slå. Man skrattar igen trots att allt ljus dränktes i svärta. Man fortsätter gå. Med ett väldigt mycket tyngre bagage, men ändå – man fortsätter. Våra liv måste fortsätta trots att ditt tog slut. Vi måste ta några extra kliv, för din skull. Kliv, kliv, överlev.

6 kommentarer

Lägg till din →

Du skriver så fint om allt som gör så otroligt ont!
Dina ord träffar direkt och som vanligt gråter jag!
Känner så starkt med dig i allt som hänt.
Jag finns här om du behöver mig!❤️

Varje ord du skriver vittnar om hur stark du är. Varje ord vittnar om hur du kommer att ta dig igenom detta.

Jag är bara en främlig och kan inte erbjuda fysiska kramar. Men skriv till mig om det är något du vill ventilera. Jag ger dig all tid som jag har att avvara. Utan att ens blinka.

Lämna ett svar