Nu har jag stulit bilder från Moa igen.
När du knackar på en dörr och ingen öppnar för att personen som borde vara där inte längre finns, då tror du att saker inte kan bli sämre. Men personer är sällan de du tror, saker kan alltid bli värre och man ska aldrig säga aldrig. Alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer. Och där någonstans slutade jag fungera helt för ett par dagar. Jag sa till mina vänner att jag nog aldrig kommer bli glad igen. Så kändes det. För plötsligt räckte det inte att vår vän så hastigt lämnat oss ensamma med tusen frågor. Plötsligt fanns det fler saker som fick livet att göra ännu mer ont. Hur är det ens möjligt? Känsla: Förtvivlan. Jag har aldrig tidigare känt mig så förstörd. Och jag grät ännu mer på stadens alla gator och parkernas alla bänkar.
De senaste dagarna har jag börjat andas igen. Energin börjar sakta komma tillbaka och jag har inte gråtit på flera dagar. Jag tittar på Djävulsdansen på SVT Play och bockar av intervju efter intervju i min podcastapp – Silvana Imam, Pernilla August, Sanna Lundell. Listan över böcker jag vill läsa är längre än någonsin. Jag umgås med mina vänner, leker privatdetektiv och försöker reda ut trassliga trådar (förlåt att jag är dålig på att svara på sms, jag orkar inte). Det är som att jag inte orkar vara ledsen längre. Fast det känns fortfarande konstigt att vandra genom en levande stad en fredagkväll. På något sätt är det svårt att greppa att andra människor jobbar, går i skolan, firar födelsedagar och dricker öl på uteserveringar när jag själv ställt allt på paus. När jag får tillbaka min extranyckel och kommer hem till en tom lägenhet undrar jag om det finns någonting alls som går bra just nu.
Jag befinner mig i tomheten efter kraschen. Vet inte riktigt vart jag ska. Mitt liv kan liknas vid en vas som fallit i marken. Det är glassplitter överallt, och sådant ska man akta sig för. Jag tittar på spillrorna och funderar på om alla bitar finns kvar, om det på något sätt är möjligt att pussla ihop dem till en helhet igen. Och det fattar väl vem som helst att det alltid kommer finnas tusen sprickor, men är det värt det? Eller borde jag börja bygga nytt direkt? Hur vet man? Hur vet man någonting egentligen? Man vet ingenting.
Vi hade ju pratat om att besöka allas hemstäder. Någon gång. Det är ju så svårt att hitta tid. Första gången jag besökte din stad var i måndags när vi, gänget som är kvar, stuvade in oss i en bil och åkte mot din begravning. Det var en så fin dag, vännen. Till en början kändes allt bara overkligt, men när vi överraskades av en Kent-låt ur högtalarsystemet brast det fullständigt. Jag borrade in naglarna i huden på vännen bredvid, pressade min lediga hand mot munnen och hulkade i kyrkbänken från intro till outro. Moa och jag pratade om hur tydligt det är att ingen förstår vad som sker i oss sedan ett par veckor tillbaka. Det är väl inte meningen heller. Vi begär inte det. Men vissa missar nog det Moa sa: Hon var vår varje dag, vår varje minut. Lilla hjärtat.
9 kommentarer
Lägg till din →Först och främst: Ellen, du skriver helt otroligt! En känsla fyller hela min kropp, tyvärr känns den som magont, illamående och yrsel på samma gång. Du slussar mig tillbaka till dagen då jag själv förlorade en vän till andra sidan. Det är toppen för dig att du sakta men säkert börjar hitta tillbaka till vardagen. Jag vill inte försöka ge tröstande ord om att "allt kommer att bli bra" för det finns dagar då allt känns värdelöst och trasigt, utan istället några halvdana ord om att ta allt som det kommer. Ibland fylls kudden med tusen tårar och huvudet med "tänk om"-tankar, både nu och om flera år. Mina "jag vill inte leva mer" och "vad ska jag göra utan henne?" blev allt eftersom "vad skulle hon gjort om hon var här?" och "jag ska leva lite extra, bara för hennes skull". Ta till vara på dina bra dagar och ta hand om dig själv!
Massor av kramar till dig. Så vackert skrivet om något så obeskrivligt svårt. <3
Ta hand om dig <3 Och varandra. Kram
Världens största styrkekram <3
Så otroligt starkt skrivet, kärlek!!!
Styrkekramar!! <3
åh kramar till dig♥♥
Beklagar verkligen det som hänt och det ni tvingas gå igenom. Du skriver verkligen med en otrolig känsla! Ta hand om varandra. Kram
Börja gråta bara över att läsa din text även om jag inte kände personen du skriver om. Vet att det inte finns några bra ord att skriva nu. Men du och dina vänner får verkligen ta hand om varandra i detta och det tro jag nog att ni gör.
Skickar massa styrkekramar!