Jag blir trampad på och låser in mina ord. Orkar inte stå upp för mig själv, för skärvorna som är kvar. Det finns ingen kraft. Jag sitter här med en tom sida. Känner mig ringrostig och bannar mig själv för alla goda vanor jag brutit, alla intressen vars låga jag kvävt. Det finns inte mycket kvar i mig. Jag är ett tomt skal som livnär mig på personerna jag tycker om. Innehållslös tills vidare.
Så mycket fint har flimrat förbi den senaste tiden. Jag liksom struntar i allt som brukade vara vardagliga måsten. Driver omkring. Gator upp, gator ner. Vardagsrumsgolv. Kaffekoppar och värmeljus. Vänner, nya som gamla. Där och där. Förnyar mitt hem men är aldrig här. En dag kommer jag på mig själv med att blöta ner trottoarerna med tårar igen.
Jag vet inte vad det är i mig som gör att jag måste vattna mörkret. Det jag inte kan lägga bakom mig står i alla fall bredvid istället för mitt framför. Framsteg. Men det är ju alltid där, allt som hänt. Skaver så fort ett ord blir fel. Smärtan sitter i namnen, i platserna, i åldrarna, i låtarna, i filmerna. Och jag letar så intensivt efter ett sätt att acceptera det jag inte kan styra över, det jag inte kan ändra på. Famlar i uppgivenhet. Hur blir man okej med allt som känns piss?
