Hade jag vetat vilket helvete år 2016 skulle bli hade jag vägrat tolvslaget. När jag ser tillbaka på de nio månader som passerat är det fan skrattretande hur mycket som gått fel redan från början. Och det finns fortfarande så mycket ilska och frustration kvar. Känslorna liksom kokar under skinnet när jag tänker på allt som hänt. Jag tycker faktiskt inte att jag förtjänat skiten.
Det har blivit oktober, fast vinden känns som i december när halsduken tappats bort. Jag lever på rostmackor och kanelbullar, sörplar kaffe och hamrar ofokuserat på mitt tangentbord. Vardagen är ett faktum igen. Jag rörs till tårar när en vän köper ett skohorn till mig, svävar fram resten av dagen när någon hälsat glatt i skolan. Så lätt att glädja, så lätt att såra.
Allt gammalt gör fortfarande ont. Nya saker gör också ont. Misären verkar aldrig ta slut. Tårarna rinner, men jag tänker att det är bättre så än att jag blir immun. Försöker hålla hårt i personerna som gör mig glad. I sorgen blir jag en vandrande klyscha, men vad i helvete hade jag gjort utan mina fyra klippor? De som förstår. Inget betyder mer än att de begriper hur jag känner. Jag älskar dem så högt.
Ihålig. Lite så känner jag mig just nu. Vad som gör mig lycklig i hjärtat? Grannen som kommer ner med sockerkaka och håller mig sällskap på hallgolvet tills klockan är ett par timmar efter midnatt. Vännerna som lyssnar, försvarar mig och får mig att skratta så att kinderna krampar. En skämtsam kommentar om att någon saknat mig, en puss på pannan, en lugn natts sömn. Försiktiga och omsorgsfulla kommentarer. Ord på en skärm. Umgänge i skenet från värmeljus. En tröstande hand över ryggen.
Jag kommer må bättre. Inte nu, kanske sen.
