Jag har just reflekterat över att jag känner mig apatisk när diskborsten blir suddig framför mina ögon och tårarna blandar sig med diskvattnet. Kanske lite ledsen ändå. Lite förstörd. Hulkningarna blir ljudligare när jag stryker fram och tillbaka över golvet och varsamt sveper handduken över porslinet. Torkar bort några tårar från min våta hals när jag ändå håller på. Vatten som vatten. Undrar om grannarna ser mig.
Nu är tårarna slut och tomheten ett faktum igen. Känner mig trött och mosig. Ofräsch på det där sättet man blir när man stiger upp ur sängen på morgonen, drar på sig en tröja och sedan inte gör något mer alls på hela dagen. Tänker på hur jag försöker köpa lycka, att det gjorde mig glad för en vecka sedan men inte idag.
Jag känner stress. Dels för skoluppgifter och tentor, den tunga släpande kursen. Dels för att tiden på något sätt tickar så aggressivt, en påminnelse om att snart är det försent. Jag är inte säker på vad jag tror ska få ett avslut – saker tycks inte gå över den här hösten. Framför allt ligger stressen i att hitta tillbaka. Jag är ingenting längre. Skynda att rädda, ta hand om. Ingen annan kommer göra det.
