Vecka 47 – när vi tar slut

Måndag
 
Jag kommer tillbaka Jönköping med känslorna som ett ilsket sprakande moln omkring mig. Min kurator lugnar mig en smula. På ett kafé pratar jag bort timmar med tjejerna. De frågar, lyssnar, tar in. Jag inser att det enda som lättar min andning är att få prata, prata, prata. Prata lite till. Jag springer till bussen.
 
Han som är min frågar hur jag mår. Jag säger att jag är ett påkört djur vid vägkanten. Så nära död jag kan vara utan att vara riktigt död. Vi pratar och håller handen och ligger nära och duschar och äter rostbröd. Han ger mig massage och kliar på min rygg. Vi ser ett avsnitt Buffy och somnar ihop.
 
Tisdag
 
Jag ber honom sätta sig upp i sängen så att jag kan krama honom. Hårt. Kanske känner jag hur tiden rinner ut. Vill inte släppa taget. Vi kysser varandra hej då utanför biblioteket. Jag går fram och tillbaka över campus. Ringer viktiga samtal mellan gråtattackerna. Kommer på mig själv med att utbrista aj och fan när jag stryker fram och tillbaka över golvet i lägenheten. Julia knackar på. Hon kramar om varje gång jag avbryter mig själv med tårar.
 
Jag möter upp min favorit igen. Vi går på stan och jag älskar hans kommentarer. Fäster blicken i hans nacke och vill gråta igen för att han är så fin och för att jag vet att vi kommer ta slut. Vi tar slut. Och jag gråter nästan oavbrutet. Han plockar ihop mina saker, ställer dem på bordet framför mig. Tandborste, sminkborttagning, kattmugg. ”Nej, nej, nej. Jag vill inte.” Tillslut gråter han också och då går jag sönder ännu mer.
 
Vi skiljs åt och jag ringer ner min granne. Han ger mig en kram och säger att jag är stark. Jag har aldrig känt mig mindre. Jag åker buss till Moa. Hon lagar mat och lassar upp på min tallrik. Julia skriver listor, överlevnadsstrategier. Jag sitter på en stol och pratar. Tårarna är slut. Vi äter glass med varma hallon och jag får somna med Moa bredvid mig.
 
Onsdag
 
Jag vaknar och ångesten ligger så tung över bröstet att jag knappt kan andas. Vad fan har vi gjort? Moa läser peppande citat och visar bilder på kattungar. Jag vrider mig i sängen, gnyr av emotionell smärta. Hon ser, hon förstår, hon tillåter. Jag pratar med min bästis i telefonen och nu rinner tårarna igen. Moa dukar fram frukost extra allt. ”Ät vad du är sugen på. Du behöver inte om du inte vill.” Vi pratar tills trycket över bröstet lättar. Jag lånar hennes dusch och vi går ut på stan, möter de andra tjejerna. Umgås hos den ena och sen den andra. Han skriver och frågar hur jag mår. Vi hamnar hos en tredje. Sist jag var där var han med och han har skrivit i hennes kompisbok och på raden för hans intressen står mitt namn.
 
När jag kommer hem har jag inte varit själv på ett dygn. Jag tittar på skräp-tv. Ler. Känner mig starkare. Jag kryper ner i sängen. Utmattad men klarvaken. Stirrar i taket. Tänker att min lägenhet aldrig blir riktigt mörk. Sneglar på mobilskärmen. Blänger. Han skriver inte. Jag somnar.
 
Torsdag
 
Det är dag två och jag konstaterar att morgnarna är värst. Ligger kvar i sängen tills mina vänner skriver att jag måste äta frukost. Reser mig upp. Tittar mot mittenfönstret, tänker på vimpeln som hängde där när jag fyllde år. Hulkgråter igen. Snorar. Blöder näsblod. Äter tre skedar yoghurt, slänger resten.
 
Jag lyssnar på min enda glada spellista. Duschar länge. Plattar håret, gör fransarna längre än någonsin. Känner mig fin. Jag möter honom vid bussen och hämtar min cykel. Han håller min hand och stryker mig lätt över ryggen. Vi ska åt varsitt håll men han får inte gå än. Jag vill prata. Pladdrar för mycket. Han är tystare. Jag gråter i hans famn igen.
 
Fredag
 
Vi samlas tidigt i skolan, tjejgänget. Köar. Ser hela Mysteriet på Greveholm. Skrattar högt. Jag vill att han också ska se. Fem timmar försvinner fort. Jag finner tröst i att bara vara nära mina hjältar. Går till stationen. Moa packar ner en banan i min ryggsäck. ”Färdkost.” Jag tar tåget hem till mina föräldrar. Äter soppa, känner mig stingslig. Spenderar hela kvällen hos Elin. Vi blir ett litet gäng som äter fryspizza och dricker te, ventilerar det tyngsta och skrattar åt gemensamma minnen.
 
Lördag
 
Mamma frågar hur jag mår och jag svarar att det känns som att någon dött igen. Jag tittar på Vinterstudion och rapporterar från loppen för det står på listan över saker jag gillar att göra men har slutat med. Jag tar tåget till Kalmar, pratar med Julia i telefonen tills samtalet bryts. Inser att jag är i skogen igen. Blickar mot mörkret utanför fönstret. Jag spenderar kvällen med mina gymnasiequeens. Vi spelar spel, lockar hår, dricker vin, äter saffransbullar och står på dansgolvet till klockan 3. Två timmar senare klämmer vi ihop oss fyra personer på en bäddsoffa. Pillar hår och kliar rygg, lyssnar på musik och somnar skedandes.
 
Söndag
 
Jag njuter av att vakna i en hög med vännerna, till ljudet av ett alarm som ingen orkar stänga av. Vi ligger kvar länge. Jag läser gamla inlägg på min blogg. Kommer ihåg saker jag glömt. Minns hur kär och lycklig jag varit. Tänker att jag måste säga det till honom, berätta hur glad han gjort mig. På eftermiddagen äter vi thaibuffé. Bokstäverna på en registreringsskylt påminner om hans namn. Jag tar tåget hem igen.
 
Det är söndag. Veckan är slut. Jag är trött och sliten. Tänker att jag i början av veckan var ihop och nu är isär. Jag har dött, igen, men jag lever. Det är ungefär så jag svarar när någon frågar hur jag mår. Att hjärtat fortfarande slår och lungorna fungerar. Moa påminner mig om de fina stunderna mellan de smärtsamma. Så länge de finns får det göra hur ont som helst. Man överlever. Jag ringer honom för jag vill prata men han är upptagen och jag glömmer bort vad jag ville säga.

9 kommentarer

Lägg till din →

Usch känner verkligen med dig. Har varit i den situationen för många gånger och det tar alltid lika hårt. Dagarna går fast man förstår egentligen inte hur. Ibland känns det lättare ibland vill man bara stanna kvar liggandes på golvet och gråta. Är viktigt att man tillåter sig båda delarna.

Vet att det låter så himla klyschigt men det kommer faktiskt att bli bättre och en dag kommer det bara finnas suddiga minnen kvar. Så är det men tiden dit kan vara jobbigt och kämpig.

Skickar dig massa kramar och hoppas du fortsätter med rapporter från vinterstudien!

Först vill jag säga att jag beklagar att ni gått isär och att det gör ont just nu…skönt att du verkar ha så bra vänner!<3 Sen vill jag bara säga att wow vad starkt du skriver, känner nästan ångesten i mitt bröst när jag läser dina ord, jag är imponerad av ditt beskrivande sätt att skriva!:) Ta hand om dig!

Jag blir så berörd att tårarna nästan rinner också för mig. Det du har skrivit är så vackert. Tack. För att du delar med dig. För att du vågar. Jag beundrar dig. För din styrka. För din ord. För ditt mod. Och jag gläds åt att du har så många fina människor runt omkring dig. Det är utan tvivel för att du är en så fin människa. Du är fantastisk! Ellen, glöm aldrig det.

(Sent) Svar: Det gör mig alltid så glad att du uppskattar mina ord. Det samma gäller det du förmedlar till mig!

Kram

Har suttit nu och läst det ena inlägget efter det andra. Kan liksom inte sluta, helt trollbunden. Du skriver verkligen helt MAGISKT bra!
Och du är STARK! Helt fantastisk <33

Lämna ett svar