Jag har gömt mig ett tag

Forever superprickig.
 
Måndag, tisdag, onsdag. Soligt häng på filten i parken, på bänken vid högskolan, på gräsplätten utanför lägenhetshuset. Med vännerna, med grannen, med söt kissekatt. Jobbsamtal. Kom förbi så snackar vi, känns det fortfarande bra, vill du vara här i sommar, det är bra att du behåller lugnet, med din personlighet kan du få jobb var som helst. Och jag undrar vad jag gjort för att lura dem så. Precis som när vännerna ger en komplimang eller uttrycker sin kärlek. Snälla, berätta mer. Hur menar ni, vad är det ni ser?
 
Det hetsas hit och dit. Om solbränna, pokaler, roligast häng och nyttigast mat. Ingen menar något illa, oftast är det kul. Men jag vill liksom börja från ett annat håll. Rätta till, plåstra om våra sjuka sjuka hjärnor. Det är svårt att få folk att haka på det tåget.
 
De säger att jag är den starkare. Att jag har kontrollen nu. Och jag vet om det tills de säger det. För jag ska ju vara den som springer ikapp bakifrån. Stanna, snälla snälla, vänta på mig. Så dalar jag sakta neråt igen. Bryter, gör något jag kanske inte borde. För att jag är stark i stunden. Rädslan att det kommer göra ont i framtiden orsakar en bekant klump i magen. Jag hade glömt bort, men nu matar jag hålet med det jag vet skaver. Varför måste jag alltid rusa in?
 
Vännerna är allt. Trots att jag vill slå dem i ansiktet ibland. Nästan lika ofta som de vill göra detsamma med mig. De pillar i mitt hår, masserar mina axlar, ringer onyktra samtal, sover i min säng och skriver gulliga grejer från telefon till telefon. 
 
Jag stirrar i en fullklottrad kalender. Har kanske tagit på mig för mycket. Vill ändå klämma in mer. Och så en motsägelsefull längtan – snälla, låt mig andas. Jag är mitt i en period av allt på samma gång och känslan av ingenting. Lyssnar på Kent och Moa Lignell. Helande rader. Kanske tänker hjärnan rättvisa tankar snart.

9 kommentarer

Lägg till din →

Jaa kom fram =) . Låter ändå som du haft det härligt, i början av inlägget i alla fall. Sen kan ja hålla med om hetsen. Överallt och everywhere. Där kan man knappt gömma sig.

Vad fint du skriver! Känner igen mig i det där om att man vill börja från andra änden. Det är så lätt att dras med när prestationer och perfektion blir det viktiga för omgivningen. Speciellt om man då själv är en högpresterande och perfektionistisk typ, även fast man inte alls vill vara det, egentligen.

Emellanåt behöver man stanna upp i vardagen och bara få andas, så lätt att man glömmer bort sig själv. Bra skrivet. 🙂

Det låter som att du har haft det ganska bra, men låter lite förvirrad också tycker jag… Är det så?

SV: Ja, den texten är jag faktiskt riktigt nöjd med! Jag kan verkligen uttrycka känslor i ord, klapp på axeln för mig, typ 😉

Låter ändå som att du har det rätt bra mitt i allt. Att det kan vara lite mycket att göra men att det mesta ändå ger positivenergi. Vad är det för jobb som väntar dig?

Lämna ett svar