Ett veckoslut

Så. Pjuh. Bort med skiten. Här kommer det som egentligen surrar i huvudet. Eller tja. Något i den stilen. Ärligt talat har jag inte en aning om vart jag är på väg. Talande för livet just nu.

 

Fötterna värker och hjärnan är tom. Fulltom. Full av sådant den faktiskt behöver tänka på. Utrymmet för det vanliga malandet är mindre. Och som jag redan nämnt är det kanske lika bra så. Fast så tänker jag att det kanske är just såhär jag är. Mitt uppe i något är det allt som existerar. Här får du mig. Med toppar, dalar, hjärta, smärta, fåniga överdrifter och orimliga resonemang. Som en oönskad presentförpackning i glansigt papper prytt av rosetter. Som något jag bara trycker i famnen på dig. Du behöver inte be mig. Vill jag ge så kastar jag och håller själv kvar. Men kramar man sten så tröttnar man på att ta nya grepp. Släpper sakta taget. Och så slutar jag sträcka ut händerna.

 

Den senaste tiden har varit full av sjuka sammanträffanden och symboliska händelser. Datum som hör ihop, en tröja som är densamma och saker som tar slut i samma veva. Ibland tycks jag synka världen så bra. Förutom när solen skiner och jag vill skrika åt den att sluta vara så jävla glad. Jag oroar mig för min oförmåga att känna. Är rädd för att bli kall, hård, okänslig. Jag borde kvävas, men andas lätt. Hanterar kanske fel. Betyder det för lite? Är jag alltid beredd? Lever jag i förnekelse? 

 

Ord är något jag tappat helt. Tur att det finns andra som kan uttrycka sig.

Tacka vet jag nya spellistor.