Ge mig en chans till, jag kan

Idag hade vi workshop på Tändsticksmuseet inför kommande gestaltningsarbete. Vråldiggar den här kursen.
 
På två dagar har jag känt allt. Jag har varit ledsen och besviken. Dragit mig undan. Känt mig utmattad. Trött, så trött. Blivit sur för att andra inte förstår mitt perspektiv och sedan rannsakat mig själv när jag insett att jag varit orsaken till någon annans sårade känslor. Ljugit, erkänt, sagt saker på fel sätt. Jag har varit för stolt för att be om ursäkt. Men någonstans vände det i en ljudlös försoning. Jag har skrattat, berättat för mycket, varit kreativ, kramats, pillat i hår och sovit tryggt efter alla nätter av mardrömmar. Högen av fina vänner är stor och så himla viktig, varje liten bit.

13 kommentarer

Lägg till din →

tycker det är fint att du är så ärlig och öppen i din blogg. Kan relatera till att bli arg/frustrerad för att alla inte funkar prick som mig! förväntar mig tankeläsare runt mig.. är det normalt eller? haha nä.

Lämna ett svar