En elektrisk chock genom skelettet

Vätterstranden är så jävla vacker.
 
Tidigare brukade jag säga att min blogg var personlig men sällan privat. Jag var väldigt nöjd med det. Men så det senaste året har insidan luftats här mer och mer. Ruggigt ärligt ibland, om än inlindat på ett sådant sätt som får mina verkligt närstående att skratta åt andras tolkningar av mina ord. Fast det är ändå kul, att fantasin får spinna fritt hos er stackare som bara får en massa text utan ett egentligt sammanhang. Huvudsaken är att ni känner något, det gör mig glad. Nu vill jag skriva mer än någonsin, det hjälper mig att förstå vad jag faktiskt tänker och känner. Men så försöker jag samtidigt hålla tillbaka. Jag vill inte blotta mig för mycket.
 
Jag mår så bra just nu, och det skrämmer mig. Jag kommer på mig själv med att pilla på sårskorpor som egentligen läkt. Det kan väl inte vara såhär bra? Bäst att riva lite där det gör ont så jag är beredd om (när?) livet väljer att spotta mig i ansiktet igen. Ständigt full av tvivel. Jag kanske bara lurar mig själv? Fan, jag är dum i huvudet. 
 
En sak har jag bestämt mig för; När andra säger att de tycker om mig ska jag våga tro på det och när de hjälper mig ska jag lita på att de gör det utan baktanke. Trots att det är helt orimligt i mitt huvud. Tja, det är uppenbarligen jag som är den sjuka av oss. Ibland när jag tänker på hur genuint vi bryr oss och tar hand om varandra vill jag smälta ihop till en blöt fläck på golvet. Och jag försöker, försöker, försöker vara lika uppoffrande som de andra. Jag försöker verkligen. Lär mig av de bästa.
 
Mina vänner droppar av en efter en. Det märks att huset blir mer tomt. Antalet lediga tvättider är många och den rörelsestyrda lampan i korridoren tänds varje gång jag öppnar min dörr. Jag har kramat min favvogranne adjö, glad sommar, lycka till. Borde kanske sagt tack för att han under åtta månaders tid lyssnat på mitt gnäll, berättat om sina bekymmer, torkat mina tårar, skrattat åt min ynklighet, följt mig hem, varit glad för min skull och sagt att jag förtjänar bättre. Fast så måste jag hejda mig från att vara så jävla blödig (det är egentligen mest såhär på kvällskvisten det händer). Han vet ju ändå. Och så min lilla Gbg-pingla, hon har återvänt till västkusten. Hon som tar de bästa bilderna, alltid ifrågasätter mina beslut och lappar ihop mig när jag spricker i sömmarna. Ingen vet hur jag samlat på mig så många varma människor.
 
Sammanfattningsvis; Jag älskar så mycket och så många att hjärtat nästan exploderar. Den uppgivenhet som så länge strålat genom min kropp byts sakta ut mot en så intensiv längtan, som också den tycks slita kroppen itu. Fast det är väl ändå något slags lyxproblem.

13 kommentarer

Lägg till din →

Men så klokt skrivet, tror det är bra att försöka sig på att låta på att lita på att folk som säger eller visar det faktiskt tycker om en. 🙂

Jag har aldrig riktigt förstått vad som är personligt och vad som är privat. Finns det en allmängiltiga gräns eller är det vad var och en måste sätta upp för sig själv? Jag vänder ofta ut och in på min insida och publicerar den i bloggen. Typ, ju mer personlig jag är, ju mer uppskattat verkar det bli hos den som läser. Men det kostar på att vara sådär utelämnande också, dessa inlägg kräver hundra procent närvaro och ärlighet, svårt ibland att gå in i sig själv så mycket. Men det är skönt också, att dela med sig av erfarenheter och hjärnspöken, bli accepterad, få kärlek och identifikation För den jag är på riktigt. Jag tror vid närmare eftertanke att min gräns för vad som är privat , är sådant som rör andra. Familjeangelägenheter bland annat.

Du är så klok, och skriver så målande och förklarande.
Känner igen mig i det du skriver om så himla mycket. <3
Du är bäääst!

Jag har faktiskt också blivit lite rädd av att jag är så lycklig just nu, man väntar ju bara på att livet ska krascha och att man inte förväntade sig det!

Underbart att du funnit så bra vänner under första studentåret, men det blir verkligen en saknad när man skiljs och alla under sommaren åker "hemhem" som jag och mina vänner brukade kalla det.

Känslor fylls jag av ofta när jag läser dina texter, ellen, för även om de är invecklade, röriga och ibland bara massa text så förmedlar de mycket känsla, det är du bra på 🙂

SV: Ja det tycker jag faktiskt att det är! Brukar sitta och titta run lite här i stan, få lite inspiration, men framförallt leta drömboenden och följa prisutvecklingarna 🙂

Det jag ser för bild av dig och ditt liv kanske är en helt annan än vad som är det verkliga – men jag insuper oftast vartenda ord som du plitar ner på denna blogg. Jag kan känna så mycket och relatera till det du skriver. Eller känna igen mig i det i alla fall 😛

Lämna ett svar