Stjärnprydda byxor av flanell

Jag drar ner persiennerna trots att jag bor på tredje våningen och ingen riktigt ser in. Vill inte att någon ska komma åt mig, känner mig skygg. Jag låter de ljusgrå remsorna mellan glasen skydda min tunna hud. Släcker ner rummet, byter om till stjärnprydda byxor av flanell. Min deppigaste lista spelar melodier om hur allt försvunnit och om hur jag inte älskar dig men alltid kommer göra det ändå.
 
Vi är många och vi har varandra; band som knutits snabbt och hårt i en period där vi alla är lika vilsna. Spellistan rullar vidare med låtar om saknad och hjärtesorg och jag skippar den som fått en för tung innebörd. Tänker att vi nog alla bär på den där känslan av ensamhet mitt i gemenskapen. Någon sjunker ner på golvet, placerar blicken på väggen bakom mitt huvud och uttalar det högt.
 
”Jag känner mig liksom inte lycklig längre.”
Tomhet innanför skalet. 
”Du har ju mig.”
”Ja, jag har ju dig.”

22 kommentarer

Lägg till din →

Det är nog som du skriver. Vi alla har den känslan av ensamhet ibland och det blir så svårt när man inte kan utala den för att man har många vid sin sida som liksom kan ta det fel.

Återigen… så fint skrivet. !!

svar: Well to be fair så är ju harry potter – böckerna inte direkt lättlästa men du kommer att älska dom.

Lämna ett svar